raukan

Igår var jag på Uggla, Lena och Darin. Det här är min konsertupplevelse.

5500 personer hade sökt sig till Kneippbyn (ett dyrt och rätt överskattat sommarland, men där finns dock Pippi Långstrumps hus i original, det är respekt!). Läget för scenen är väldigt bra, med Östersjön, solnedgången och klippkanten som kuliss. Det är alltid kul med såna här stora konserter på ön på sommaren, alla man inte vanligtvis träffar under sommaren såsom gamla polare, klasskompisar, deras föräldrar och familj och andra människor träffar man här. Alla kryper fram från sina sommarstugor och vill se lite show. Vilket det verkligen var måste jag säga.  

De började med Darin. Och det hördes. IIIIIIIIIIIIIH! DARIIIIIIIIIIIIIIIIIIN! Men jag kan inte klandra dom små 14åriga liven. Får rejäla flashbacks till min Backstreet Boys period. Snacka om ont i halsen dagen efter. Och Darin är faktiskt en bra artist. Han är duktig. Först tyckte jag bara han var en fjant, men det är ju alltid lättare att tycka illa om något som man "ska" tycka illa om än att lyssna och känna efter vad man själv faktiskt tycker. Och jag tror att Darin kan bli riktigt bra. Om han inte blir förstörd i industrin så att säga. Jag tror jag gillar hans image. Så oskuldsfull och inte den minsta anspelning på sex. Thank God! För det är jag rätt trött på nu. Han verkar bara vara så snäll, god  och glad att få vara med om det här äventyret och "få syssla med det han älskar, musiken".

Konserten då? Ja, repliken "det här är från min debutplatta" borde direkt bytas ut till "det här är en låt från min ENDA platta"... Haha. Materialet är direkt tomt och platt, känns som om man väntar på Money for Nothing och sen är det klart. Scenshowen räddas av två manliga dansare som är proffs rakt igenom. Två överflödiga körtjejer som knappt hördes (VARFÖR måste dom alltid vara smala och snygga?) Vad var deras funktion?! Morr.

Innan en låt sa den publikfriande Darin de magiska orden som numer känns som ett obligatoriskt inslag på pojkpopsfronten... "Nu måste jag ha hjälp av en tjej från publiken...." SKRIK. Men alldeles för fort för att känns äkta glider en blond liten Maria in på scen. Hennes uppgift blir att sitta bredvid Darin när han sjunger till henne. Det blir fruktansvärt obekvämt i det Wahlgrenska lägret. Jag kan knappt titta! Hon bara sitter där och ler nervöst åt en Darin som smådansar och gör gester med armarna. Vad förväntas hon göra?! Bara sitta där?! Kunde han åtminstone inte dansa lite med henne! Det är en fullkomligt onödig scenisk effekt! Och jag kan knappt titta! Till slut får flickstackaren äntligen föras av scenen av en av körtjejerna. Darin följer inte ens henne till dörren så att säga. Och jag kan titta igen...

Efter Darin byggs scenen om, mer avencerat och med ett etage högre spelplats. Nu är klockan Lena Philipsson. Äntligen. Lena kör igång och är bara sådär läcker på scen som bara Lena kan vara. Där snackar vi starquality! Med ett klockrent mellansnack och bitska kommentarer får hon hela publikhavet att skratta rakt ut. Hon bjuder på gamla hits från igår och nytt material från idag och i en sång bjuder hon upp, one night only, the låtskrivare himself - ORUP - som har sommarstuga på ön och därför kändes självklar som gästspel. Så blir det schlagertime. Inledde Det gör ont via piano och allsång, och yes, senare med ett omtalat mickstativ. Dansa i neon med inslag av Prodigys Firestarter (jamenvisst, helt galet, men faaan så bra!) Kärleken är evig, i duett med Darin till alla flickors förtjusning att få se honom igen. Lena var intensiv och såg ibland smått berusad ut, men det är för att hon ger verkligen allt på scen och hamnar i ett tillstånd "utan kontroll under kontrollerade former" som hon själv kallade det. Lena är ju privat rätt blyg och tillbakadragen. (Hon och Måns Herngren har hyrt vår sommarstuga, så vi vet..)

Där Lena slutade tog Uggla vid. Har aldrig varit något större fan men det är något i hans melodier och hejarklacksramsor som får en att ryckas med. Han är också rolig i sina mellansnack då det ibland känns som om han driver med sin egen publik. Ett annat uppskattat bidrag är när han river av med "Bakom mina solglasögon" och under 10 sekunder plockar av dom och visar sina annars hemliga ögon till Ugglapublikens lyckliga tjut. Han är också modig, då han inte bara lirar hitsen utan också låtar för de riktiga fansen. Helt uteblivna blev till exempel både 4 sekunder och Jag mår illa. Men andra givna akter fanns på pappret, Trubaduren, Pompompom, Nu har pappa laddat bössan och som avslut tillsammans med Darin och Lena - Är det efterfest på eran balkong och Ska vi gå hem till dig?

En helkväll för alla smaker. Det blir min recension.