raukan

En av mina bästa i den här världen och i alla andra parallella universum fyller 20 år idag. Hon heter Julia. Julia och jag har känt varandra sen ettan på Terra Novaskolan i Visby. Vi kanske inte umgicks så intensivt sådär de första sex skolåren, men på högstadiet började vi bilda tjejmaffian i klass 77.

För er som känner Julia nu, kan ni tro att vår mysiga glada Julia en gång i tiden var kortklippt, förbannad och skrikig? För det var hon verkligen. Hon hatade skolpersonal som hette Mats, hon hatade killar i klassen som hette Jens och hon hatade franska med en lärare som hette Sigrid.  Men hon älskade oss. Tjejgänget som vi så klyschigt kallades. Dess medlemmar har kommit och gått och om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte riktigt vem som har räknats och inte. Som gänget vet så är jag lite utav den naiva och dumlyckliga sorten som aldrig såg när maffian hade konflikter eller sprickor. Jag märkte inte ens när folk valde bort gänget eller gled tonårsupproriskt bort mot rökrutans "häftiga" fasader.

Men vi har haft så mycket roligt... Vi har verkligen haft roligt. Vi var dom tokiga brudarna i 77, 87 och till sist klass 97. Vi hade varandra och bangade inte för att gå genom korridoren sjungandes schlagers i armkrok, ställa upp med otaliga spex på skolans soaréer, prata, skråla och skratta högt i matsalen och klä ut oss så fort vi fick tillfälle. Vi var en grupp somliga hatade för att de inte klarade av den utstrålande säkerheten vi gav.  Vi var också ödmjuka, trevliga och behandlade andra med respekt. Och snygga.

Många har bestående men från högstadiet. Det har jag med, många lyckliga men, exempelvis så fort jag hör Carolas Mickey så minns jag koreografin och den svettiga gympasalen, jag minns outfiten som bestod av strumpbyxor med shorts över och ett virvarr av kulörta tröjor, när jag rättar till min BH kan jag inte låta bli att lyfta upp brösten och säga BOOBCHECK och när jag cyklar förbi Södervärnskolan i Visby känner jag (i ett sentmentalt läge) en våg av olika känslor från högstadiet. Blod, svett och tårar. Men mest skratt. Alla lektioner som upplyftes av tjejerna och deras upptåg, alla raster då vi sjöng sånger eller spanade på killar, alla spex och shower vi gjorde...

Något annat skönt med det här gänget är att vi nu idag fortfarande är vänner. Men vi behöver inte den där intensiva kontakten att höras varje dag, varje vecka... Vi hör ihop. Det kan ha gått månader sen vi sågs sist och när vi väl möts så är det det mest naturliga i världen. Jag tror det är för att vi har genomlidit en tuff perioden i uppväxten tillsammans och gjort något bra av den.

Mina tjejer, och Julia dagen till ära, jag älskar er och idag ska träffas. Vi ska till Tofta, ha det mysigt och ikväll ska vi ut. Utgång med världens snyggaste och härligaste tjejgäng.

En förhistoriskt gammal bild från ett av våra otalet linedance/akrobatik-uppträdanden.