raukan

Efter påtryckningar från min vän Leno ska jag nu berätta om den sista, känslomässigt krävande veckan på Wendelsberg. Allt ifrån mtt perspektiv, hur jag såg på det.
Det är lite svårt att dra mig till minnes då det var en smärtsam upplevelse, dock med positiv knorr.

Hela rep och spelperioden förflöt, och det har jag redan skrivit om. Processen och arbetet och responsen.
Det hela tog skruv på måndagen när allt var till synes klart. Teaterlinjen skulle ha utvärdering.
Det går ut på att en grupp i taget får ta emot frågor och diskutera pjäsen. Sagan om Allis skulle börja.
Vi i ensemblen sätter oss i tron om att vi skulle börja prata, då vår regissör ställer sig framför oss och ut mot teaterlinjen säger upprört att hon inte accepterar en utvärdering, hur folk kunde tro att de kan sitta och ifrågasätta hennes liv, att hon inte tänkte gå med på det. Med dom orden gick hon ut ur lokalen.
Den ansvariga moderatorn och pedagogläraren kastar då ut frågan "var går gränsen mellan konst och verklighet?" och skapar en kortare debatt.
Vi är några i ensemblen som känner oss överkörda och behovet av en utvärdering är stort, då det på något vis skulle bli lite utav vår terapi att få svara på frågor och prata om pjäsen med hela teaterlinjen samlad. Samtidigt förstod vi henne, som vi under några veckor skapat en relation och förståelse för.  På fikat gick vi fram till henne och frågade varför det blev som det blev och om vi inte kunde få ha en egen utvärdering, att hon inte behövde vara på plats. Plus att vi poängterade gång på gång att det inte skulle handla om henne utan om pjäsen. Hon svarade, gång på gång, att hon inte accepterade det och vi såg i hennes ögon hur ont det gjorde i henne. Samtidigt slogs vi med känslan att vi förtvivlat gärna ville ha den här utvärderingen. Det slutade med att hon sa "ha er jävla utvärdering då!!" och stack.
Brottandes med båda plågsamma alternativ gick vi till två teaterlärare och bad om råd. Deras svar var tveklöst och enigt: Självklart ska ni som skådespelare få feedback och självklart i detta forum!
Sagt blev gjort och vi fick en fantastiskt bra utvärdering. Folk hade frågor som vi besvarade, men när det blev frågor om regissören sade vi att vi inte ville besvara det när den tilltalade inte var där.
När utvärderingen tycktes vara över klev vår sista ensemblemedlem och pojkvän till regissören fram och berättade att han tyckte att det var fult av oss att gå upp och göra det här utan regissörens samtycke. 
En het debatt for igång! Om var gränsen gick mellan konst och verklighet. Det slutade i tårar och panikångestandetag för undertecknads del men dagen förflöt och många ryggdunkningar, kramar och axelklappningar delades ut till oss, som hade gjort "helt rätt". Samtidigt så gnagde en jobbig känsla utan dess like, i alla fall i mig. Under eftermidagen kom pojkvännen/ensemblemeldemmen fram och förklarade att han inte var arg på oss utan att det var synd att det blev som det blev. Vi kramades under en skvätt tårar och allt kändes mycket bättre.
Frågan var bara om Nora nånsin skulle förlåta oss.

Tisdag. Teaterlinjefest på Hällsö! Vi i ensemblen mådde okej och försökte inte tänka så mycket på det som hänt utan fokusera på festen och det glada humöret. Men vi vågade inte se åt hennes håll och på pojkvännens råd undvek vi henne för hennes skull. Festen var kanon! Vi åt mat, spelade brännboll och dansade. Vid halv tolvtiden hände det. Efter att ha varit försvunnen i nån timme stormade hon upp på scenen, rödgråten och alldeles galet vild i sina blå ögon. Jag gick ut ur rummet för jag ville inte ha den bilden kvar på min näthinna förevigt. Hon stängde av musiken och började skrika. Att hon hatade oss alla, främst oss. Att hon gått på klipporna ikväll och övervägt att hoppa. När hon tömt sig sprang hon gråtandes ut ur lokalen som punkterades till total tystnad. Ingen sa någonting. Några grät.
När någon väl sa något kom det fram en pedagogisk dissussion om hur vi skulle hantera det här. Eftersom vi är blivande och nyutexaminerade teaterpedagoger kom lösningen i att de som ville prata kunde gå ut och de som ville dansa stannade kvar. Det tog ett bra tag innan festen kom igång igen.
Några gick och nakenbadade och några dansade. Men det var ingen som inte var berörd på något sätt. Det tycker jag är övervägande positivt. Det var ingen som uttalat tänkte "det har har inte hänt".
Festen fortsatte och alla undrade hur vi mådde, ensemblen. Vid det här laget rann det bara av oss. Det enda vi kunde förmå var att rycka på axlarna och vara likgiltiga. Det går inte att ta in mer.

Dagen efter var jag fruktansvärt förbannad. Jag vågade inte öppna munnen i rädsla att säga något dumt som jag inte menade. Även om det hade känts rätt just då.
Jag brast inne hos vår handledare och berättade allt. Hon ordnade två möten, ett mellan oss i ensemblen utan regissören och pojkvännen och ett för hela teaterlinjen som var på skolan för att städa.
Dagen gick, stämningen var låg då några även var bakis och alla pratade om vad som hänt. Framåt eftermiddagen var jag lugnare och kunde ta det hela med ro. Nu började tankarna om hennes välmående komma. Var var hon, hur mådde hon idag? Vad tänkte hon på nu?
När man väl såg henne tog man stora omvägar och snabba takter så man undkom konfrontation. På kvällen ringde jag ett mycket viktigt samtal som ledde till att fulltaliga ensemblen fick ett sista möte...

Torsdag 14:30. Danssalen. Lite skakiga satte vi oss ner på golvet i en pedagogisk cirkel. Nora tog till orda. Hon fick berätta om sin upplevelse och sina känslor. Vi andra lyssnade. När hon fått sitt sagt började vi småprata om både ditten och datten och, kan ni tänka er, vi skrattade ihop en sista gång!
Vi skämtade om Noras splitternya svenska medborgarskap, hon var dansk tidigare, vad kul det skulle vara om man får ett kit när man blir svensk, en korg med falukorv, vimplar och dalahästar?
Med ett djupt andetag och ett leende gick vi ut i solen. Tänk vad mycket som går att lösa genom samtal.




Jag har försökt att inte lägga så mycket värderingar i den här texten. För jag vill inte att ni dömer. Det är omöjligt för er att förstå då ni inte varit med. Visst kan ni skapa er en bild, men det finns alltid detaljer som formar, detaljer som bara finns i våra huvuden. Tonfall, atmosfär och tempo.
Huvudsaken är att det är bra nu. Vi har fått höra så många gånger att det inte är någons fel, att hon inte borde ha satt upp pjäsen och så vidare. Det är bra nu.

Det är sommar på Gotland. Solen skiner, vinden från havet drar i träden, kvarterets alla gräsklippare dånar utanför fönstret och barnen leker. Honey, I'm home!