raukan

Jag vet inte var gränsen går för att kalla någon tjock. Det är nog mer en personlig definiering av ordet. Det finns nog ingen vikt i förhållande till längd som avgör den saken för alla människor.
Men jag känner mig tjock.
Skulle egentligen ut med Juliii&Mariii och skaka röv till Petter - De går bra nu! Men när jag inte ens fick på mig mina jeanssomskapassaiallalägen-sistautvägenjeansen-räddareninödenjeansen så brast det. Nu får det vara nog, men jag orkar inte ta itu med det. Jag försöker börja röra på mig, men jag är inte den tåliga sorten. Hela dagen höll jag mig ifrån otsbågspåsen och chokladen för att visa att jag kunde strunta i allt socker. När jag gått en hel dag belönade jag mig själv med att äta upp allt. Jag äter fan hela tiden.

Måste rycka upp mig. Mår inte bra av att inte röra på mig och bli tjock.


Och så vill ingen ha mig. Nä.
Jag och Rickard brukar ibland prata om hur konstigt och jobbigt det är att gå från att vara omsvärmad av beundrare till nada och noll. Han har ungefär samma relationsbakgrund som jag - hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden vi har på jorden - och nu händer ingenting. 
Varför ska alla vara så praktiska? Var är spontaniteten? 
Jag lever alldeles för kort för att vänta.


Jaja... Jag har i alla fall ett oemotståndligt ansikte och en fin personlighet! Uuugh.