Konvertera till LMF.
Efter att ha lyssnat igenom 3 av kvällens bidrag funderar jag på att konvertera till Lilla Melodifestivalen.
Eller begrava mig i traditionella och klassiska schlagers - 80talet, kom tillbaka!
Men plöstligt kommer jag till nummer 4, Jessica Andersson, och så blir jag lite lättad. Det här går att lyssna på. Men jag är lite smått besviken på BWO - som jag gillar väldigt mycket. Annars gillar jag Kayos låt. Efter första lyssningen, kom ihåg det. Det kan förändras när jag ser det på tv ikväll.
Sitter och chattar med Rickard i min klass. Akrobatisk skåning med Jack Skellington och hans flin tatuerat på benet. Rickard är en favorit. När man är uppe och svävar i ett orosmoln räcker det med att Rickard lägger sina härdade händer på ens axlar. Alla borde ha en egen Rickard som tar ner en på jorden.
Idag är jag helt mör i kroppen efter gårdagens aerobics. Kan ni tänka er, Ida - Aerobics? Nä. Inte jag heller. Det är bara ytterligare en mental blockering att övervinna. Jag är inte längre klumpig och otymplig - jag är bara lat. Nu när det dansas jazz och akrobatiseras utav bara helvete kan man inte längre stänga in sig i det som var. Jag vågar! Och jag vill. Men ibland är det okej att gråta. När man inte orkar hålla tankarna borta. Vi bodysurfade på jazzen, vilket innebär att man ålar på varandra, typ. Så skulle vi göra kullerbytta från handstående över en klasskompis - vilket jag vågade och klarade. Galant. Nästan.
De senaste dagarna har jag varit rätt stingslig. Varit lättirriterad och gått ifrån för att vara själv. Flippade ut på David när vi spelade innebandy. Det var helt galet, jag kunde inte se honom i ögonen, jag kunde inte med honom. Och han störttrivdes med det och retades ytterligare. Det slutade med en armbåge i magen. Det var länge sen jag tryckte till någon. Men han påminde mig om alla grabbskitungar jag stått ut med som barn, han drog upp så mycket. Obehagligt. Men han retas ju för att det är hans sätt att vara. Och jag vet ju att han gillar mig egentligen.
På väg till affären igårkväll sällskapade jag med en äldre dam med flaskbottensglasögon och liten hatt. Alltid lika trevligt att prata med någon man inte känner. Hon inledde med att prata, som alla gamlingar, om krämpor. Att det var halt och att hon hade fått en stort blåmärke på armbågen efter ett fall, men hon hade kommit upp få fötter fort och börjat göra gymnastiska rörelser för att få igång allt igen så fort som möjligt så man inte stelnade. Hon hade pluggat konst på Gotland och kom särskilt ihåg Barlingbo kyrka. Vi skildes åt vid Hulebäcksgymnasiet.
Eller begrava mig i traditionella och klassiska schlagers - 80talet, kom tillbaka!
Men plöstligt kommer jag till nummer 4, Jessica Andersson, och så blir jag lite lättad. Det här går att lyssna på. Men jag är lite smått besviken på BWO - som jag gillar väldigt mycket. Annars gillar jag Kayos låt. Efter första lyssningen, kom ihåg det. Det kan förändras när jag ser det på tv ikväll.
Sitter och chattar med Rickard i min klass. Akrobatisk skåning med Jack Skellington och hans flin tatuerat på benet. Rickard är en favorit. När man är uppe och svävar i ett orosmoln räcker det med att Rickard lägger sina härdade händer på ens axlar. Alla borde ha en egen Rickard som tar ner en på jorden.
Idag är jag helt mör i kroppen efter gårdagens aerobics. Kan ni tänka er, Ida - Aerobics? Nä. Inte jag heller. Det är bara ytterligare en mental blockering att övervinna. Jag är inte längre klumpig och otymplig - jag är bara lat. Nu när det dansas jazz och akrobatiseras utav bara helvete kan man inte längre stänga in sig i det som var. Jag vågar! Och jag vill. Men ibland är det okej att gråta. När man inte orkar hålla tankarna borta. Vi bodysurfade på jazzen, vilket innebär att man ålar på varandra, typ. Så skulle vi göra kullerbytta från handstående över en klasskompis - vilket jag vågade och klarade. Galant. Nästan.
De senaste dagarna har jag varit rätt stingslig. Varit lättirriterad och gått ifrån för att vara själv. Flippade ut på David när vi spelade innebandy. Det var helt galet, jag kunde inte se honom i ögonen, jag kunde inte med honom. Och han störttrivdes med det och retades ytterligare. Det slutade med en armbåge i magen. Det var länge sen jag tryckte till någon. Men han påminde mig om alla grabbskitungar jag stått ut med som barn, han drog upp så mycket. Obehagligt. Men han retas ju för att det är hans sätt att vara. Och jag vet ju att han gillar mig egentligen.
På väg till affären igårkväll sällskapade jag med en äldre dam med flaskbottensglasögon och liten hatt. Alltid lika trevligt att prata med någon man inte känner. Hon inledde med att prata, som alla gamlingar, om krämpor. Att det var halt och att hon hade fått en stort blåmärke på armbågen efter ett fall, men hon hade kommit upp få fötter fort och börjat göra gymnastiska rörelser för att få igång allt igen så fort som möjligt så man inte stelnade. Hon hade pluggat konst på Gotland och kom särskilt ihåg Barlingbo kyrka. Vi skildes åt vid Hulebäcksgymnasiet.
Kommentarer:
Trackback