Om att vara ensammast i världen.
Dagens föreställning kändes inte bra. Jag var någon helt annanstans än där jag skulle och ville knappt träffa publiken efteråt. Jag skämdes. Lyckligtvis var det bara jag som tyckte det.
Direkt efter föreställningen sprang jag och åt mat, för att bli påmind om att jag skulle jobba i teatercaféet en kvart senare. Med pizza i famnen och teatersminket kvarglömt på sprang jag till caféet, där inte min tilltänkta partner väntade. Ensam, hungrig och snurrig efter prestationsångest/panikattack sökte jag hjälp hos två vänner som hängde i caféet - sökte hjälp i kaffekokandets konst som jag inte är så bevandrad i, men tyvärr, den ena skulle springa till sina nytillkomna föräldrar och den andra ville bara inte hjälpa mig för att han inte var på bra humör. Då ville jag inte vara kvar här. Jag ville bara gråta.
Jag kände mig som den mest ensamma människan på jorden. Varför är det aldrig någon som tar emot mig när jag faller? Varför är det bara jag som tar emot alla andra otacksamma jävlar?!
Då kom ängeln David. Han tittade in, läste mig som en bok och sa orden "Vill du ha hjälp med nåt?"
Jag slängde mig snyftandes i Davids armar. My hero!
Efter det hängde massa folk i caféet som gjorde mig glad. Och som såg och uppskattade mig. Jag växte flera centimeter.
Idag har det varit första ansökningsdagen på Wendelsberg. Alla dessa människor, förra året var jag också en sån. Som så gärna ville. Jag har varit motläsare och sufflör till några sökanden. Och imorgon blir det fler.
Direkt efter föreställningen sprang jag och åt mat, för att bli påmind om att jag skulle jobba i teatercaféet en kvart senare. Med pizza i famnen och teatersminket kvarglömt på sprang jag till caféet, där inte min tilltänkta partner väntade. Ensam, hungrig och snurrig efter prestationsångest/panikattack sökte jag hjälp hos två vänner som hängde i caféet - sökte hjälp i kaffekokandets konst som jag inte är så bevandrad i, men tyvärr, den ena skulle springa till sina nytillkomna föräldrar och den andra ville bara inte hjälpa mig för att han inte var på bra humör. Då ville jag inte vara kvar här. Jag ville bara gråta.
Jag kände mig som den mest ensamma människan på jorden. Varför är det aldrig någon som tar emot mig när jag faller? Varför är det bara jag som tar emot alla andra otacksamma jävlar?!
Då kom ängeln David. Han tittade in, läste mig som en bok och sa orden "Vill du ha hjälp med nåt?"
Jag slängde mig snyftandes i Davids armar. My hero!
Efter det hängde massa folk i caféet som gjorde mig glad. Och som såg och uppskattade mig. Jag växte flera centimeter.
Idag har det varit första ansökningsdagen på Wendelsberg. Alla dessa människor, förra året var jag också en sån. Som så gärna ville. Jag har varit motläsare och sufflör till några sökanden. Och imorgon blir det fler.
Schlaget, såklart! Jag är lite överraskad, mina förhandsfavoriter brukar inte gå vidare, men när sista låten stog klar - mitt älskade Armenien! - så var kvällen gjuten. Jag, som låg ner i klassisen Oscars knä under omröstningen och höll på att somna, hoppade upp flera meter rakt upp i luften och gallskrek! Flertalet gånger. Ukraina, Ryssland, Finland, Armenien, Bosnien-Hercegovina... Det blir en tät final.
Kommentarer:
Trackback