raukan

Jag vet inte varför egentligen, men idag är det officiellt en bitterdag. Tankarna flyger och hamnade en gång hos de nya ettorna på Wendelsberg. Bitterhet. Man vill på något sätt gå om sina Wendelsbergsår och göra allt man gjorde fel till rätt. Samtidigt som dom åren är ett avslutat kapitel som jag är nöjd med.
Sen började jag tänka på Gotlandsmusikalen. Bitterheeet. Varför startade dom inte det projektet när jag var i den åldern? Jag hade älskat det. Nu får jag vara bitter istället, medan de unga och lyckliga barnen skuttar på scenen. Bitterness!
Jag är bitter. Det har tveklöst att göra med en uppkommande mens. Men känslan är inte desto mindre verklig för det. Bbiitteerr.

Jag börjar bli gammal. Och tung. När man börjar bli gammal och tung är det svårare att bli yngre och lätt. Kommer jag att bli en bitter gammal myskluktande teaterdemon till gymnasielärare? Oh no, jag kommer leva i det evigt unga! Jag kommer leva av deras naivitet och ungdom, suga in känslan av att tro att man är vuxen fast man bara är ett barn, jag kommer försöka hänga med i snacket och bli bra på att ljuga om min ålder...

Jag vill komma till ro och sans. Är man inte lite gammal då?