Det blev en utgång.

Wallers juldagsfest på Wisby Strand. Så. Mycket. Intryck. Must. Put. Down. In. Words.

Jag började med att svälja alvedon med äppelmos som jag gjorde när jag var liten och hade svårt för att svälja tabletter. Sen piffade jag mig lite och tog med mig brorern till Linneas hem. Där vi samlades. Emma. Julia. Maria. Elena. Linnea. Isabel. En galet tjatter ekade i Sjöbergs kök. Min bror får lära sig en del om kvinnor. Linneas syster Matilda kom ner till köket, i sin nya tyska stil som hon inte själv känner att hon anammat. Jag kallade henne för Helga efter hennes veckor i Berlin.
Det fanns en del att prata om. Uppdateringar - sånt man inte får veta på facebook, sånt som måste korrigeras från facebook och för de som inte lever genom facebook. Mot slutet av den kärleksfulla och högljudda sittningen brast Maria ut i ett: NEJ, nu är det dags! Nu ska vi gissa vem som gifter sig först och vem som skaffar barn först! Så alla fick gissa och vi har dokumenterat allas chansningar, dokumentet vilar hos en oberoende källa - min bror. Så får vi se. Jag kan säga att jag vann en av omröstningarna. Vilken, det får ni gissa!
Min far körde ner till Wisby Strand i två omgångar, jag och min bror i första. I kön brölades det på gotländska. Jag slogs av tanken att jag är rätt nöjd att få vara hemvändare till just Gotland. För tänk att stå i hemvändarkö till krogen i tillexempel Örebro? Eller Falun? Lyssna på fyllesnack på gnällbältesdialekt eller Gundemål? Jag är glad för den brölande gotländskan!
Väl inne på Wisby Strand... Ja... Jag träffade en kompis som sa precis det rätta: Det känns som en Sävefest. (Gymnasiefest på ön, för de fastlänningar som läser detta) För visst kändes det lite så, det var samma människor, samma manér, samma sociala koder men i nya kläder. Men ändå kände jag en viss mognad. Det fanns inget, för min del, kramande för kramandets skull. De som jag kramade ville jag krama och det kändes som om de ville krama mig med. Ingen yta, utan mer en innerlighet. Det kanske har mer med mig att göra än själva tillställningen, för visst skulle jag kunna slå på cynisk-mode och gå lös på juldagshetsen som sådan. Snygg snygg, karriär karriär, jag har blivit smaaal! Men jag vill inte slå på cyniska knappen utan mer skriva om den innerliga glädje jag kände. Att möta människor man trodde man hade glömt, se Julia i all sin vackra frihet stråla som en julestjärna på dansgolvet med glittrande ögon och ett stort leende (glansartad blick från mig, som inte berodde på alkohol utan små tårar av glädje) och en enorm panoramautsikt över det mörka och magiska hav som omsluter den här fantastiska ön.
Kan man vara annat än lycklig, även fast ljudet var sanslöst högt och rundgång sjöng oproffsigt sin klagan ett flertal gånger och att fulla människor inte har kontroll över balans eller hårda fötter... Eller att det fanns oavslutade kapitel i mitt liv som vandrade omkring som osaliga själar i salen. Jag måste lära mig att skriva peroratio, avslut. Jag kan inte leva mitt liv på gamla historier som upprepar sig. Mitt exclamatio lyder: PERORATIO!

Kort sagt, jag tror den här festen har potential. Låt det smälla igen om ett år. Jag hade trevligt och orkade mer än jag nånsin trodde.

Nu lyssnar mamma på sin nya Il Divoskiva och jag har lätt till tårar. Det är mycket.. som är fint. Som Micke Nyqvists karaktär säger i Så som i himmelen. Det är mycket.. som är fint.



[ Så fort jag såg dig där önskade jag förtvivlat att dj:n inte skulle byta till en såndär låt.
För då hade jag varit förlorad. ]

Kommentarer:
Postat av: Julia

vackert skrivet.... nu ska ja bli blödig som fan. men ja måste få de sagt. ja eeelska di ida!!

tack för en härlig kväll... du å ja har många kvällar att ta igen på munken ... de börjar ja förstå nu :)

2008-12-26 @ 14:43:18
Postat av: Dalkulla tä elev på donner

Dalmål hä ä grejär hä ;)

2008-12-27 @ 12:11:40

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits