raukan

Åh my loyd. Ruset har ännu inte lagt sig. Det var en underbar kväll på ABBarena i Västerås igår.

Min bror och jag var rungande överens redan innan sändning. Ingen låt var dålig! Alla hade potential att bli extremt farliga! Ja, ni som inte hade mycket till övers för The Nicole - ni har låten i huvudet idag. Ruskigt effektiv!

Det var kärlek vid första ögonkastet på förhandslyssningen. Rongedal in my heart! Jag gjorde faktiskt inga Mikaparalleller alls, det här luktade något annat. Jag föll platt och pladask för tvillingarnas Beegeesflirt. Och sedan live... Vi satt på lite vingliga, för kvällen uppbyggda ställningar snett ovanför greenroom och som det gungade! Men nu ska jag ta en sak i taget. Låt för låt. Bara några paranteser först.

Något som förundrat mig generellt över detta, Melodifestivalens deltävlingars tightaste och bästa startfält sedan deltävlingarnas begynnelse, är att folk faktiskt sjöng rent. I andra deltävlingar har man suttit och lidit ibland för att artisten inte hållit live för att lyfta fram en kickassdänga (läs; Linda Bengtzing, varje jävla gång brister hon, vilket är så tråkigt på en bra artist i övrigt). I detta startfält fanns rutinerade röster som alltid håller - Carola och Sanna, men även dessa okända dokusåpeprodukter som Ola och Alexander. Som också höll och gjorde proffsiga framträdanden. Som jag brukar sitta hemma och gnälla över;  Är det det minsta man kan begära, att få lyssna på artister som faktiskt kan sjunga på riktigt? Detta startfält har satt ett exempel, såhär proffsigt borde det låta! Eller, skrev jag borde? Jag menar att jag kräver att det ska låta såhär! Jag vill ha valuta för mina licenspengar!! Och det fick jag med besked igårkväll. 

Ola - Love in stereo
Han knäcker mina idolfördomar. Sedan Nathalie har jag varit öppen för alla Olas förslag. Killen kan lira boll och sjunga rent! Jag får vibbar av gamla 80talsdängan The Voice av John Farnham. Det svänger och jag inser att Melodifestivalen har alldeles för lite säckpipor. Lagom med pyroteknik på några smällar. Det funkar!

Lasse Lindh - Du behöver aldrig mer vara rädd
Tråkiga, tråkiga Lasse Lindh... Jag ger dig dispans för den här gången. För låten är fin och berör mig mer än vad någonsin den där andra Lasse Tråkerbäck har gjort. Just slingan, Du behöver aldrig mer vara rädd, satte något sentimentalt i luften på arenan. Intensiteten var gripande såhär i deltävlingen tidiga skede och kvällens första tår i ögonvrån ploppade upp.

The Nicole - Razborka
Hmmmmmmmmmmmmm... Nu blir jag förbryllad. Live lät det ju skitbra, nu när jag tittar på inspelningen låter det så mycket mer darrigt än på plats. Nicole gav en jäkla bra liveshow, som inte tar sig genom tvn. Tyvärr. Jag insåg att Melodifestivalen har alldeles för lite konstsnö.

Alexander Schöld - Den första svalan
Per och jag är lite oroliga för Ingela "Pling" Forsman... Första skrev hon texten till Christer Sjögrens "I love Europe", sedan den här... Det påminner om Agneta Sjödins sista säsong på Let's dance - har hon tappat stinget och vettet? Men strofen "september dog och sa adjö" låter som gammal hederlig Plingramsa, vi behöver inte vara oroliga. Vid första lyssningen var jag skeptisk. Till rösten. Undrade om pappalediga Jimmy Jansson satt och svor i sin värmländska stuga över att ha blivit ersatt. Men låten har något och Alexander höll live. Mitt viktigaste kriterie. Och som han fick hallen att gunga!

Rongedal - Just a minute
Schlager-tok-lycka. Jag har älskat det här bidraget från första lyssningen. Och sådant är beundransvärt. Det ska bara ta tre minuter att ta till sig en schlager. And it takes just a minute to like it! Belgrad! BELGRAD! Europa skulle älska denna antydan på freakshow med två skalliga synkroniserade tvillingar och falsett. Jag är såld.

Sanna Nielsen - Empty room
En av Sveriges bästa sångerskor visade rutin och sjöng för första gången på engelska. Och visst var det vackert att titta ner på henne där hon satt, nedanför oss, med en stjärnbeströdd kuliss av små lampor. Ni där hemma fick inte se alla lampor på en gång, men det var magiskt. Låten började som ganska beige för mig, but it's growing on me. För tankarna till Anna Vissis Everything. Blir lite förbyllad av att det låter bättre live än inspelat. För på arenan fick jag nästan härligt ont i öronen av Sannas genomskärande rena utdragna toner, men de förekommer inte lika skarpa när jag lyssnar på youtube.

Andra generationen - Kebabpizza slivovitza
Jag insåg att Melodifestivalen behöver mer balkan. Det här svänger ruggigt! Hela hallen ville börja dansa klezmer. Det är något med takten, texten och sångarens dialekt. Det här skulle kunna vara en Eurovisionvinnare! "Pappa, han är kung, viftar runt med sin penningpung". Jag vill bara ha mer!

Johnson & Häggkvist - One love
Det blev för mycket. Övertänt. Två egon på scen i konstlad symbios. När jag lyssnade på inspelningen var jag direkt övertygad om en biljett till Belgrad, tyvärr tyckte jag, men svenska folket kommer rösta så. Det är konstigt, låten verkar ha allt den behöver för att jag ska uppleva total eufori. Jag trodde verkligen det. Tills det var dags för låt nummer 8. Man blev som bortblåst, men inte på ett så behagligt sätt. Ljudet var överväldigande, Carolas stämma åt upp hela havet. Och det blev för mycket.

Röstuppräkningen blev en pärs. När ödena var klara för Ola och Sanna Nielsen och hon hade kört sin låt en gång till var det dags att visa ännu ett bidrag till Andra chansen. När Kristian Luuks stämma ljöd "melodi nummer 8" tappade hela publikhavet andning, fattning och haka och samtliga började spontantokapplådera. Vi människor är funtade så att vi älskar giganternas fall. Vilken stämning, för alla undrade såklart - Vem hade knäckt superfavoriterna? Jag satt på helspänn, kunde min önskan slagit in...? Kunde Sverige för en gångs skull göra något bra av sin rösträtt? När resultatet kom ställde jag mig upp och tjöt rätt ut. TACK svenska folket!! Det blev ett sällan skådat party i finalen när Rongedals entrade scenen och vi dansade så gott vi kunde på den svajiga läktaren. Och synen när pressen släpptes in, en våg av journalister och fotografer vällde in över publiken. Man såg vad deras giriga block och linser var ute efter - Carola och Andreas nederlag. Hälften sprang mot greenroom och hälften mot scenkanten där Rongedals pussade på Sanna Nielsen.

En lyckad kväll i Västerås. När schlaget blir till mänskliga livsöden för en kväll. Allt sätts i sånt perspektiv när man får vara på plats och uppleva spektaklet. Det här är inte odödliga människor. Det här är en spegel av vår nutid. Människor som för en kväll ger oss allt de har. För om 100 år är det inte Christer Björkman som leder arbetet, om 100 år finns inte Carola att uppröra och beröra oss... Det här är vanliga människor, precis som du och jag. Det är lätt att man glömmer det ibland.