Oh crappy days!

Det har varit stundtals jobbiga dagar. Mensveckan har gjort mig labil och ledsen. Arkens uteblivna skrivare har gjort mig svettig, förtvivlad och frusterad. Likaså studerandet. En svacka, kort och gott. Jag är helt lost. Vet inte vad jag vill med någonting. Försökte desperat bli lite lyckligare och bättre orienterad genom att shoppa loss. Det blev två par nya strumpbyxor som jag väl behövde. Allt är stökigt. Intrycken rasar. Mitt rum är stökigt, min ordningochreda bortblåst. Jag är sjuk och deprimerad av det. Jag orkar ingenting. Inte ens formulera en snygg blogg. Det blir Per Gessle av alltihop och här kommer alla känslorna på en och samma gång.

I onsdags var jag kraftigt förkyld och satt och snörvlade mig genom allas pathosargumentationer tillsammans med Dressman-Jocke i min basgrupp. Vi skrattade och fick mycket gjort. Under ångest gick jag och broder Per sedan till bussen mot Gunsta för att ha våra kids. Jag tänkte att jag inte skulle orka med denna förkylning. Det var en lågmäld dag för ledarna medan barnen var livligare än någonsin. En av tjejerna rotade i min väska och började bjuda på mitt godis till de andra barnen. Jag var så nära på att börja gråta så jag sa till på skarpen och gick ut en sväng. Andas, andas. Sen hade vi en bra regi-genomgång av scen 3. Hittade några riktiga guldkorn som förlöste många skratt. Skönt. Efter Gunsta satt jag på bussen och ringde till Henrich. Min bror hade hoppat av uppdraget att underhålla Mi och Robert på deras romantiska dagen-före-alla-hjärtans-dag-middag. Så jag bad Henrich kompa mig på gitarr, med en tidsram på kanske en halvtimme. Sagt och gjort, tysken blev bindgalen och slängde i sig sin ärtsoppa på tub. Så gick vi hem till mig, tränade i en kvart och gjorde vårt apperance hos familjen Damberg-Larsson. Robert blev glatt överraskad, likaså hunden Diesal som inte verkade helt främmande att ta en naggande god tysk till middagsmål (eller som Henrich sa: Det första som hände var att vi blev utskällda.. höhö) och Mi såg ut att vara nöjd. Vi körde en lite upphottad version av Sophie Zelmanis Always you. Efter giget gick vi hem till Henrich korridor i förhoppning om att få kladdkaka i utbyte av vår skönsång. Den var slut. Så vi plågade dom med vår sång. Både Always you och Droppklittan. Då bakade Martin en liten kladdkaka till oss. Det var en övertrött kväll med mycket skratt.

Torsdag. Redovisning av pathosargumentationen. Sågad till knäna. Nej, så farligt var det inte, men jag hamnade kanske lite i försvarsställning. Min text var tydligen lite upprepande och grafiskt jobbig att läsa bland annat. Det lustiga var att det jag hade suttit och fnissat åt när jag analyserade andras texter, satt nu läraren och inte bara uppmärksammade, utan hyllade. Jag fattade ingenting. Därför kände jag mig skitdålig på att skriva helt plötsligt, att alla utkast till min blogg blev förgiftade. Sen kom jag på att, ÄH, hur många av mina läsare har en examen i retorik? Ibland undrar jag varför folk läser min blogg. Är det för att jag skriver bra, eller för att jag har ett intressant liv, eller skriver jag bra om mitt intressanta liv? :D I alla fall, det var en skön redovisning i en skön grupp med många skratt.

Dagen. Basgruppsmöte klockan 10 på Ofvandahls. Dressman-Jocke, nattugglan Daniel och Björn med de skönaste nyskapande uttrycken. Vi fikade, hade trevligt som vanligt och snackade skit tills vi satte kaffet i halsen när vi insåg vilken mastodont vår lärare hade slängt på oss. Alla blev genast mindre pepp. Argumentationsträd och induktioner, troper och deduktioner... Vi bestämde oss för att göra klart allt på egen hand. Istället gick jag på stan och mådde psykiskt dåligt och försökte köpa bort ångesten. Så nu sitter jag här. Snorig och jävlig. Och magen skriker att jag ska lugna ner mig. Jag känner mig tjock, luktar illa och har en dålig hårdag. Toppar och dalar. Ena sekunden är jag king of the hill och andra king of the pill. NÄEH, jag skojar bara! :)

Sjukdom såsom förkylning har verkligen en deprimerande inverkan. När man inte orkar leva som man vill. Allt känns bara fel. Så fort man vill göra något så känner man sig begränsad, både ekonomiskt och fysiskt. Ingenting är roligt, allt blir jobbigt.  

Och så saknar jag passion i mitt liv. Att det ska vara så svårt.

Jag borde stanna hemma och kurera mig ordentligt istället för att springa runt och aldrig bli riktigt frisk. Men ikväll är det ju partaj på Östgöta nation och imorgon blir det Västerås och Melodifestivalen LIVE! Vem har tid att vara sjuk? INTE JAAAG!

Kommentarer:
Postat av: Moa

Du har ett intressant liv som du berättar jättebra. Du formulerar dig klockrent!
Dessutom bjuder du på dig själv och dina åsikter. Inte bara blogga om tights och leggings som alla fjortisar ;-)


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits