Visbylängtan och kaskadspya.
Nu har jag hittat en lägenhet som jag vill ha. Det är nästan ultimat. Den som lever får se. Har även hittat ett jobb som jag verkligen skulle kunna tänka mig att jobba min andra halvtid på. Om det nu är möjligt. Den som lever får se.
Längtan efter att få bo i Visby blir mer och mer påtaglig. Det är något med tempot såhär efter nyår. Det är en sömnig stad som lämnar plats för eftertanke. Om man går tillbaka i mina inlägg inför Uppsala så lät det mer som att jag längtade efter storstan och lite mer action. Konstigt hur man alltid längtar efter det man inte har. Men mest längtar jag nog efter att få undervisa. Jag kan bli helt kall om fingrarna när jag tänker på att hålla lektion. Kalla händer är ett bra tecken, då vet jag att jag inte är för laidback och avslappnad för uppgiften utan något nervös och taggad.
Igårkväll hängde jag lite hemma hos Isabel i hennes mysiga etta. Linnea och Alex var med och vi hade en varm och trevlig stund. Spännande när ens skämtsamma jargong ska översättas till engelska. Vissa saker blir dubbelt så roliga, andra helt oförståeliga. Linneas tysk Alex är för jävla rolig! Jag hoppas att dom är tillsammans förevigt! :) Så får man skriva va, det betyder väl inte otur eller nåt?
Idag gjorde jag ett hembesök hos Jenny, David och lilla Livia. Det blev en minnesvärd dag, när jag klivit innanför dörren och hängt av mig jackan så började Livia grimasera lite illa och andas konstigt. Jag och Jenny står som helt handfallna när Livia sätter igång kräkreflexen. Jenny sprang upp till David med Livia som får henne att kräkas en jätteblaffa. Hon hade tydligen ätit upp ett blomblad från en plastblomma. Lilla livet då... Sen fick hon något febernedsättande och somna till sin sovlåt numero uno - Fula gubbar av Magnus Uggla. Jag och Jenny hamnade på övervåningen där vi lekte med den stora blåa bollen, pratade skit och inteskit och skrattade gott tillsammans. Jenny är en person som man vill uppleva, vara en del av hennes liv. Hennes humor, dialekt och skratt är bidragande faktorer som gör henne till en så underhållande person. Fler sådana faktorer är hennes starka åsikter, intelligenta hjärna och en god portion självdistans. Det ska bli spännande att se vem Livia blir när hon har en sådan mamma att se upp till.
Nu är mommo&moffa här och alla utom jag tittar på På spåret. För jag sitter ju här och skriver blogg. För min egen skull men också för er. Om ni nu vill ha mig...? Ni är ju fruktansvärt dåliga på att skriva kommentarer!! :D
Längtan efter att få bo i Visby blir mer och mer påtaglig. Det är något med tempot såhär efter nyår. Det är en sömnig stad som lämnar plats för eftertanke. Om man går tillbaka i mina inlägg inför Uppsala så lät det mer som att jag längtade efter storstan och lite mer action. Konstigt hur man alltid längtar efter det man inte har. Men mest längtar jag nog efter att få undervisa. Jag kan bli helt kall om fingrarna när jag tänker på att hålla lektion. Kalla händer är ett bra tecken, då vet jag att jag inte är för laidback och avslappnad för uppgiften utan något nervös och taggad.
Igårkväll hängde jag lite hemma hos Isabel i hennes mysiga etta. Linnea och Alex var med och vi hade en varm och trevlig stund. Spännande när ens skämtsamma jargong ska översättas till engelska. Vissa saker blir dubbelt så roliga, andra helt oförståeliga. Linneas tysk Alex är för jävla rolig! Jag hoppas att dom är tillsammans förevigt! :) Så får man skriva va, det betyder väl inte otur eller nåt?
Idag gjorde jag ett hembesök hos Jenny, David och lilla Livia. Det blev en minnesvärd dag, när jag klivit innanför dörren och hängt av mig jackan så började Livia grimasera lite illa och andas konstigt. Jag och Jenny står som helt handfallna när Livia sätter igång kräkreflexen. Jenny sprang upp till David med Livia som får henne att kräkas en jätteblaffa. Hon hade tydligen ätit upp ett blomblad från en plastblomma. Lilla livet då... Sen fick hon något febernedsättande och somna till sin sovlåt numero uno - Fula gubbar av Magnus Uggla. Jag och Jenny hamnade på övervåningen där vi lekte med den stora blåa bollen, pratade skit och inteskit och skrattade gott tillsammans. Jenny är en person som man vill uppleva, vara en del av hennes liv. Hennes humor, dialekt och skratt är bidragande faktorer som gör henne till en så underhållande person. Fler sådana faktorer är hennes starka åsikter, intelligenta hjärna och en god portion självdistans. Det ska bli spännande att se vem Livia blir när hon har en sådan mamma att se upp till.
Nu är mommo&moffa här och alla utom jag tittar på På spåret. För jag sitter ju här och skriver blogg. För min egen skull men också för er. Om ni nu vill ha mig...? Ni är ju fruktansvärt dåliga på att skriva kommentarer!! :D
Kommentarer:
Postat av: J
Men vi läser...
Postat av: Henchie
"Ni är ju fruktansvärt dåliga på att skriva kommentarer" =attention junkie? =)svantes på onsdag! *dregel*.....
Trackback