raukan

Karin körde bilen ut till Roma med mig och Towe som passagerare. Där ute väntade en Amanda. Vi gick och såg premiären på Romateaterns Revisorn av Gogol. I bilen hade vi försökt vara optimistiska till valet att gå från Romateaterns signum Shakespeare till något ryskt. När vi kom fram till Amanda skämtade hon om hur gotlänningar alltid vill att allt ska vara som det alltid har varit. Vi skrattade åt hur konservativa vi uppfattas och gick in i Roma klosterruin.

Det är alltid en fröjd för ögat att se Romateaterns pjäser. Det är magisk miljö, vackra och smarta scenografier och kostymer. Och bra skådespelare. Eller? Miljön är outstanding, scenografin står fortfarande i sin fulla prakt, inget man kan slå dom på fingrarna för. Kostym också. Vad beträffar skådespelarna är mina minnen idag kvar hos de yngre förmågorna. Mattias Linderoth känns övertygande som sprätten från S:t Petersburg. Och jag hoppas att man ger Sandra Huldt det utrymme hennes karaktär förtjänar. För hon är den enda som är riktigt rolig i denna fars. Och såklart Peter Järn. Vad mycket det gör med någon som pratar som en läspande Björne - så kallad comic relief. En komisk lättnad. För igår var det rätt ljumma timmar på Romateaterns läktare. Tyvärr. Bågen var späng och vi aktade oss för pilen  - som aldrig kom. En 3timmars uppförsbacke med ett genialt farsavbrott då sprätten blir ruskigt full och då är det enda gången jag kan säga att det är fars. Jag kan räkna mina skratt på en hand. Då ett enda av dom var sådär skönt från hjärtat. Nej. Jag säger Njet. Ska det vara fars, så ska det vara FARS! Då ska man fan köra the full monty och det i ett rasande tempo.
Men gå och titta själva, låt inte mina åsikter bestämma något. Romateatern behöver allt klirr i kassan dom kan få. För det är en bra teater och en omistligt spelplats. Jag önskar bara att dom kunde hitta tillbaka till magin. Och på tal om den magin så var Andreas Nilsson och tittade. Vi suckade i grupp. En midsommarnattsdröm 2002, where did you go? Om jag hade varit lite galen igår hade jag gått fram till honom och sagt att jag har hans scenkläder hemma hos mig. Men någon måtta fick det vara, för jag gick nämligen fram till en annan betydelsefull skådepselare i mitt liv.

Det var många gamla Romarävar på premiären. På raden framför mig satt Peter Sundberg (Macbeth 1998), Andreas var där som sagt och andra bekanta ansikten och kroppar. I vimlet såg jag den långa figuren, konstant rökandes. Sten Ljunggren. För min generation är han väl mest känd som den läbbiga rektorn i Kenny Starfighter och mysgubben i Skärgårdsdoktorn. Jag kände en sån stark känsla av  "säg nåt nu, det kan vara försent imorgon". Så efter föreställningen, när han såklart tände sin cigarett, knackade jag honom på axeln.
Ida - Hej.. Jag skulle bara vilja... tacka dig.
Sten tittar på mig som "jag har väl inte spelat nu?"
Ida: För din karriär och saker du har gjort.
Sten ler mot mig och tackar så mycket.
Här borde Ida gå. Göra sorti. Allt var sagt. Men NÄÄH. Så funkar inte jag. Tydligen.
Ida: Jag såg faktiskt Kenny Starfighter för ett tag sen! Ska du vara med i långfilmen?
Sten med fru skrattar lite lätt.
Sten: Nej, det är nog en annan handling nu, min karaktär är inte med...
Sen tror jag att jag avlägsnar mig och tackar än en gång. Jag har en känsla av pinsamhet i minnet, men jag tror inte det var så farligt. Det är ju inte första gången jag göra något sånt här. Och nu kan jag gå till frid. Jag har tackat Sten Ljunggren för hans arbete. Det känns bra.