Det slår aldrig fel.
Ikväll har jag hjälpt min far och tagit entré av 250 danssugna och glada 40-50talister. Kommentarer som "Jahaa, er diu Rolf och Monas dottar.." alternativt "Di har ja int sett sen diu va såhääär liitn" förekom. En kvinna tittade på mig med varma ögon och sa "Det syns verkligen att du är dina föräldrars unge, man kan se båda två i dig". Det gjorde mig alldeles varm på något sätt jag inte kan förklara. För vad som än händer, vilka val jag än gör i livet, så kommer jag alltid vara mina föräldrars unge. Det är så jävla vackert på nåt vis!
Och jag kände hur stolt jag är över min pappa, med ett sånt sinne för människor och organisation, att jag blev lite nervös inför den till synes lätta uppgiften att ta betalt. För jag ville inte störa hans organisatoriska sinne och sociala flyt. Jag gjorde min uppgift och jag gjorde det så bra jag förmådde.
Det var en trevlig kväll, hamnade vid samma bord som bandet. Pappas gamla kompisar. Så sköna gubbar. Jag hoppas jag och mina vänner kommer vara minst lika roliga när vi snubblar runt 50strecket, har släppt iväg våra ungar ut boet och börjat leva igen! :)
När bandet började lira började gästerna att dansa. Jag tittade med stora ögon på paren som gungade, svävade eller studsade över golvet. Kommer jag nånsin hitta någon som jag kommer kunna ge hela mig till? Våga stå för, leva med, öppna sitt hjärta för? Jag satt i min stillsamhet och och beundrade paren som dansade framför mig. Varje par jag tittade på fick min koncentration och som sagt, beundran. Hur gör dom? Vad gjorde dom för fel, vad gjorde dom för rätt? Hur står dom ut med varandra, hur håller dom ihop? Och de som inte håller ihop, hur går dom vidare? För det gör dom, de kommer på danserna igen fast med nya karlar och fruntimmer. Hur orkar dom lämna ut sig själva åt någon annan, och om på nytt igen? Tanken svindlar för mina ögon. Att våga säga ja och våga leva den känslan till fullo .
Jävla hyckleri, de som säger att de ska leva varje dag som om det vore den sista, men ändå kostar på sig att ha tid att spela oberörda för att man inte "ska ha för bråttom". Är inte det en motsägelse så säg?
Sitter fast i nån slags mognadsprocess. När vet jag att mitt hjärta brinner? Eller om bara brandvarnarens batterier börjar ta slut?
Jag har en konstig känsla i magen som jag inte kan definiera.
Min svärmor och svärfar var på dansen. (de hade miniförfest här innan! :D) De var gifta först i 20 år. Sen blev barnen stora å då skilde de sig och svärmor levde krogliv och provade på lite olika herrar, medan svärfar direkt hittade en annan dam som han hängde med. I 5 år höll de på så, men hade hela tiden kontakt och firade alla jular ihop osv.
Och så vips blev de tillsammans igen. De kunde helt enkelt inte hitta nån annan som de var mer kära i än den andre. Och det tycker jag är så fint. Och smart gjort oxå, av dem. De hade vart ihop sen de va skitunga, tog en pause i medelåldern och så slog de sig ihop igen för att de va så kära helt enkelt. Och de är verkligen kära. Pussas å gnabbas å kramas jämt.
Jag blir rörd. Så ska jag å David oxå bli. Och som min mamma å hennes karl.
Du har ju alla potential i världen att få ett så fint äktenskap för dina förebilder är ju dina föräldrar. Mona berättade så fint för mig en gång om hur kär hon ännu är i Roffa. Att det ännu pirrar i henne när hon ser på honom ibland! Det är så fint! Jag blir rörd igen...(dräktig).
Puss på dig
Jag undrar hur det skulle kännas att få höra något sånt, att man är sina föräldrar upp i dagen! Jag är jätteglad för människor som du som livar upp en del av mina halvdana stunder på kontoret... då går man in och läser din blogg och så blir man oftast glad, eller fundersam... Men aldrig på ett negativt sätt. Man sitter och nickar och håller med, eller funderar över vad man själv skulle gjort. Den senaste helgen har varit lite tuff för min del, med massor att tänka på som inte varit världens roligaste på många sätt. Funderingar över vem man är och vilka intryck man gör. Vi har ju knappt kontakt du och jag, men ändå saknar jag dig och skulle gärna hänga en kväll eller två och göra Elgh- och Rauk-saker, vilka nu det kan tänkas vara. För du är speciell, och du kom in i mitt liv vid en ganska kritisk tid utan att veta om det och har funnits omkring lite då och då sen dess... Oj! Har visst vässat fingrarna idag :P Nåja... var väl mest det jag ville säga. Kramar om från Oslo