raukan

Gymnasiemässan. Jag ska inte uttala mig, men jag gillar det inte. Det bästa med den mässan är väl att få lyssna på sina elever lira musik. Dom är så fina, mina musikesteter!

Existensiell ångest. Vem är jag? Vad har jag gjort i mitt liv? God damn it, jag har inte ens fyllt 23 och funderar över vad jag hunnit med att göra med mitt liv, det är ju helt löjligt när man ser på det utifrån. Jag har nästan helt glömt och värderar inte ett skit av det jag redan ådstakommit. Jag verkar totalt ha glömt bort gamla meriter, för att jag anser någonstans att det är lite fult att leva på minnen. Jag måste hela tiden söka det nya, experimentera, bekräftas... Den som har gjort mest när den dör vinner. Vem orkar leva så?

Think about it, tänk om du en dag inser, att det som gjort dig speciell, det som du har varit bra på, inte alls är det du ska jobba med. Är det inte en mardröm så säg? Så långt har det inte gått. Tanken har slagit mig. Men inte slagit omkull mig.

Jag drömmer om det jag gjort som teaterpedagog, alla barn jag mött och fått att stå på scen. De liv jag påverkat. Det känns som ett parrallellt universum, att allt bra jag har gjort inte är taget från det här livet.
Jag har ju gjort skitmycket bra saker! Varför är jag aldrig riktigt nöjd? Är jag i sånt stort behov av bekräftelse? Eller kanske behov av utveckling?

Det känns som om jag har en alldeles för liten kostym på mig. Att så fort jag försöker göra något spricker sömmarna och jag kämpar med tyget för att komma ut. En jättekonstig liknelse som bara for genom mitt huvud. Vet inte ens vad den betyder.

Nej. Nu måste jag lägga av med såna här reflektioner av mig själv och min konstiga hjärna. Jag blir ju inte lyckliga för det. Nu åker jag till Göteborg och håller teaterkurs. Och hoppas att jag gör något jag är bra på.