raukan

Jag har antagit och genomlevt min kanske största sceniska utmaning någonsin (på delad första plats med Fångad på nätet, fars är fan inte heller en bit kaka eller en promenad i parken) och jag är nöjd, glad och stolt över att jag vågade. Tänk så många chanser man missar på att vara feg. Tänk om man skulle ge med sig och ge upp när det tar emot.  Inga personliga stordåd hade utförts då. Jag som aldrig skulle göra musikal. Tji fick jag!

Premiären gick bra. Även fast hela första akten kändes som en dimma. Vaknade (bokstavligen...) i andra akten och kände mig tillfreds med den. Mamma var där. Pappa var där. Per, Julia, Henke&Lernik, Krille&Gabbi var där. Kände mig nästan som 10 år och att dom alla var mina stolta föräldrar som klappade mig på huvudet. Efteråt hade jag en mycket konstig känsla i kroppen. Nästan lite nedstämd och modstulen. Alla var hysteriskt lyckliga och skrek och skrattade och gick på efterfest men jag var nere. På något märkligt sätt. Försöker fortfarande sätta fingret på det. Sofia fick i alla fall ett musikstipendium igår för hennes arbete. Inte en dag för sent!!! Hon är tamejfan helt amazing!

Samtidigt som jag blottar min kropp och själ i den sceniska utmaningen har min vän Jenny antagit hennes största utmaning, hon har blivit tvåbarnsmor. Hon beskriver det som att Hitler håller henne vaken om dagarna och Stalin om nätterna. Jag gav henne några namnförslag till nytillskottet; Pamela, Sylvia, Cindy, Benedikte, Savannah, Ivy, Smaragda, Inga, Asta, Puma, Ofelia, Gloria, Britta-Fitta, Ida-Slida, Ulla-Pulla eller Adolfina. Jag håller tummarna för Pamela!