raukan

Hepatit A verkar inte vara så kul att få, så jag borde nog vaccinera mig innan jag åker till öst.

Fina dagar i Stockholm med fina människor. Man borde kanske flytta dit någon gång i sitt liv, om så bara för ett kortare tag. Jag har alltid gillat Stockholm.

Fredagen spenderades i stora drag i Alby, hos moster Gunilla och Ramiz, kusin Jenny och lille Ruby. När man träffar släkten så faller en så stor pusselbit in i frågeställningen om vem man är. Vart kommer jag ifrån. Vem är jag i ett större sammanhang. Släkten är häftig.

Under lördagen hamnade jag i sällskap med Magnus som visade mig till Tantolunden och pratade relationer. Kontentan blev väl att jag är ung och cynisk? :) Väl i Tantolunden mötte oss Sveriges alla smaker. Smakkalaset kallas Smaklust och är en slags provsmakarmässa med delikatesser från hela landet. Man botaniserade sig bland kråkbärssaft från norr till ostarna i Västra Götaland. Till lunch blev det smaken av Dalarna och strutsglass. En häftigt smakupplevelse med alla dessa korvar, ostar, drycker och syltar.

Lördagkväll var det inflyttningsfest hos Maria Toff. Gud, jag har inte kallat henne Maria Toff sedan högstadiet tror jag... Nu kom jag på mig själv! Det var mysigt med en liten skara fina människor. Många hjärtliga skratt och varm stämning, sådant som tydligen är lite exklusivt i Stockholm har jag hört. Festen gick ut och jag gick hem, jag log mot hela Östermalm när jag passerade.

Bröllopet. Innerligt. På riktigt. Känsla. Det är nog ord som kan beskriva bäst. Bosse fick sin fru Halling, vilket fick samtliga i sällskapet att fnissa. "Fru Halling, det låter ju f ö r   f a n inte klokt...!" sa Bosse sådär som bara Bosse Halling kan säga. Jag tog några fina guldkorn av alla 500 bilder jag tog och har nu överst på önskelistan satt digital systemkamera. Vilken underbar leksak! Bröllopsmiddagen var späckad med tal och sånger och denna kväll fick jag lära känna både Bosse och Anki mer än tidigare. Det var väl därför jag gick ifrån restaurang Josefina på Djurgården med glansiga ögon och ett fånigt leende på läpparna. "Plötsligt händer det" skojade Ankis flygvärdinneväninna och höll ett rent retoriskt kittlande, mycket underhållande tal. Och Bosses kusin Hasse... I love Hasse och hans kostymhistoria. När Hasse var liten och Bosses familj skulle komma på besök sa Hasses föräldrar till honom att klä upp sig, för nu kommer Bosse och hans familj. När de sedan möttes i sina små kostymer och började leka insåg Hasse att Bosse ju var precis som honom. En helt vanlig grabb. "Det var första gången jag insåg att en kostym inte betyder något". Just dom orden satte sig fast hos mig. Jag tycker det är så förbannat vackert sagt.