På fredag föds jag.

Ingen får mig att lipa som Peter Jöback. Duetten Gå inte förbi med Sissel Kyrkjebø. Ja. Jag har sagt det förut, Peter Jöback har en sån svärta, han lyckas alltid beröra mig. Jag vet att jag kommer få arga musikkännare efter mig men jag blir mer berörd av hans version av Halleluja än någon annan.


 

Sitter hemma på Terra Nova och klipper och klistrar i mitt resealbum. Lyssnar på julmusik, gråter en skvätt, drömmer om livet som tydligen har börjat utan mig, en djävla existensiell tjuvstart. Fyller år på fredag. Förväntar mig kanske den sämsta födelsedagen i mitt liv, den första födelsedagen när jag blivit vuxen. Det känns som att jag blivit tvingad in i en vuxenvärld jag inte hunnit anpassa mig till. Vuxenkostymen är liksom för stor, ännu. Hjärtat skenar, och inget kan bara få stå still. När man äntligen rest sig igen kommer nästa slag. Folk dör, separerar, får stroke... Det är konstigt, med människans inneboende kraft att överleva.  Imorgon ska jag träffa någon proffesionell.


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits