raukan

I herrarnas omklädningsrum i A7hallen står vi och trängs. De unga Tablåarrangörerna, två av Kenogubbarna, kulturkoftorna, jag&Amanda och Helge Skoog. Vi väntar på att bli insläppta till Riksteaterns föreställning av Förödelsedagsbarnet. Och när jag går därifrån känns det främmande att jag en helt vanlig onsdag kan uppleva så här bra teater i Visby. Förödelsedagsbarnet var otroligt välspelad och välskriven. Jag är faktiskt helt tagen. Och som jag skrattade... Svart humor och en och annan golfboll i ögat. Trist att de bara spelar en kväll, för nu ville jag ju rekommendera detta till alla jag känner! Fantastiskt! Visst är det märkligt att man kan känna sån livsglädje när pjäsen innehåller en betongblockskrossad hund, självmordstankar och overkligt verkligt hårda break-ups...

Ibland tänker jag på hur vissa pjäser, filmer, låtar och andra intryck och uttrycksformer kan spela så väl in i ens liv just vid det tillfället man är som mest mottaglig för det. Tajming. Konsten inte bara som samhällsspegel, utan som en reflektion av sig själv. Ibland kunde inte tajmingen vara bättre för något sådant att inta ens liv, hjärna, hjärta...