En början på något nytt.
På nyårsafton var jag hemma med familjen. Min lillaste kusin Rasmus och morbror Håkan var på besök och eftersom jag är den ende i familjen som vågar(älskar!) att skjuta raketer var jag regissör, dirigent, vid tolvslaget. Dock har jag tröttnat lite, spänningen har släppt, det var länge sen jag fyllde 18 och fick köpa mina första raketer... Nästa nyår tror jag att jag vill lägga pengar på något vågat. Inte de vanliga enkla pang pang. Något exceptionellt. Typ skriva nåt i himlen. Ett meddelande, Undrar vad det kostar...
Första dagen på nya året. Morbror Håkan, Rasmus och jag åkte ut till Follingboväten och åkte skridskor. Första stegen ut på den blanka isen var svindlande. Man kunde se rakt ner på botten. Det kändes som om man gick på vatten. Till en början vågade jag inte åka längre ut. Men när jag såg att andra var ute och promenerade och åkte på isen så tog jag och Rasmus raka vägen över väten, två gånger fram och tillbaka. Stundtals chockartat avgrundsläbbigt, att glida över spegelblank, glasklar is och se ner flera meter till botten... Stundtals otroligt fascinerande att glo ner i djupet, frihetskänslan av att ta sig fram. Jag ville knappt sluta åka. Varför har jag inte åkt skridskor på typ 10 år? Underbart! Vi åkte dit idag också, med Per och mormor och morfar, som denna vecka också fått vara farmor och farfar. Dom vågade inte heller sig ut nå längre på isen, för dom tittade ner alternativt trodde de skulle bryta alla ben i kroppen om de halkade. När man kommit över hur läskigt det är så infinner sig ett läge av någon slags totalt livsfarlig frihet. Jag kan leva, jag kan dö. Tjoohoo, nu går det undan!
Fler bilder finns hos mina föräldrar. Men nu sitter jag i min lägenhet och lyssnar på havet. Och tar emot två av bilderna på msn av min bror.
Nyårsklädd! I mitt reafynd från Vero Moda. Volanger for the win!
Ida vill bara åka, åka, åka, lite till, lite till!
Första dagen på nya året. Morbror Håkan, Rasmus och jag åkte ut till Follingboväten och åkte skridskor. Första stegen ut på den blanka isen var svindlande. Man kunde se rakt ner på botten. Det kändes som om man gick på vatten. Till en början vågade jag inte åka längre ut. Men när jag såg att andra var ute och promenerade och åkte på isen så tog jag och Rasmus raka vägen över väten, två gånger fram och tillbaka. Stundtals chockartat avgrundsläbbigt, att glida över spegelblank, glasklar is och se ner flera meter till botten... Stundtals otroligt fascinerande att glo ner i djupet, frihetskänslan av att ta sig fram. Jag ville knappt sluta åka. Varför har jag inte åkt skridskor på typ 10 år? Underbart! Vi åkte dit idag också, med Per och mormor och morfar, som denna vecka också fått vara farmor och farfar. Dom vågade inte heller sig ut nå längre på isen, för dom tittade ner alternativt trodde de skulle bryta alla ben i kroppen om de halkade. När man kommit över hur läskigt det är så infinner sig ett läge av någon slags totalt livsfarlig frihet. Jag kan leva, jag kan dö. Tjoohoo, nu går det undan!
Fler bilder finns hos mina föräldrar. Men nu sitter jag i min lägenhet och lyssnar på havet. Och tar emot två av bilderna på msn av min bror.
Nyårsklädd! I mitt reafynd från Vero Moda. Volanger for the win!
Ida vill bara åka, åka, åka, lite till, lite till!
Kommentarer:
Postat av: HockyMickeBögman
Haha.....vet inte om jag har så mycket att tillföra i en schlagerbar. Du har ju sett min reaktion på dålig musik i form av coverband! ;-) PS. Inga kryckor utan bara en trasig lever! =(
Postat av: Andreas
Aaaaoowww, att åka skridskor är det bästa som finns!
Trackback