Helgen som tog slut oförskämt fort.
Så var det snart måndag igen. Den här helgen tog slut fortare än vanligt. Kan det vara för att jag skaffade något som kan liknas vid ett liv utanför mitt jobb?
I fredags spelade jag tvspel hos Jonas och Conny. Jag som aldrig förstått tjusningen i att slå varandra virtuellt (när det är mycket roligare att brottas i verkligheten) satt och sköt på zombies, förvandlades till en guldpanter som krossade allt motstånd och blev lycklig av några omgångar gamla grafiskt hederliga Punch-out. Vad är det som är så roligt? För jag hade kul. Jag kan ge mig på något slags argument om hur människan funkar när den samlas i grupp om ett gemensamt mål, hur detta skulle kunna liknas vid grottmänniskor kring elden... Men vafan, det kanske bara är kul att döda?
Pappa hade frågat mig tusen gånger om jag ville följa med på Idrottsgalan. Jag sa nej 999 gånger, sedan hörde jag att Conny och Jonas skulle dit och räknade ut att två norrlänningar på något så inhemskt som en tillställning om lokal idrott bara kunde bli roligt. Jag är glad att jag gick dit. För ganska tidigt in i programmet presenterades en av prisutdelarna och Ara Abrahamian kliver in på scenen. Magiskt, ta mig fan. Stående ovationer i minst tre minuter. Det ville aldrig ta slut. Känslan av att han var där och att man kunde påverka, berätta, make a statement att man står vid hans sida... Vilket tryck! Luften var laddad och några tårjävlar smög sig fram. Magiskt. Galan fortsatte och ett tag undrade jag hur jag skulle orka dansa hela natten. Det blev i alla fall några timmars dans och mot slutet total befriande freakdans med en annan kollega, Anders, som letat sig dit. Vi fick psykbryt och skenfull som jag var tog jag i för kung och fosterland när jag drog upp kjolen en bit, tog sats och slängde mig upp gränsle över honom, han lutade ner mig och jag tog ett skutt ut från hans kropp, som värsta dansnumret från 60talet. Det gjorde mig så vansinnigt lycklig!
Söndag. Lunch med Julia, Elena och Isabel. Jag älskar dessa kvinnor. Ville inte gå från samtalet, men jag var tvungen att vika för musikalrep. Hade kunnat sitta där hela dagen. Undrar hur länge dom satt kvar? Vilken tur man har, att få ha såna vänner i sitt liv. Stolta, vackra, unika. Såna är mina tjejer.
Först middag på puben jag aldrig minns vad den heter... Blacksheep arms? Bishop arms? Puben?
Mamma, pappa, Gullvi, Stickan&Ann-Marie.
Pappa tog detta foto och sa nåt i stil med "den där ungen blir ju alltid så bra på bild",
vilket jag först protesterade mot.
Sen såg jag bilden och jag måste hålla med, jag blev oskapligt söt här!
Jag och kollegan Conny, hans bästa man Jonas och så kollegan Anders som får lite kärlek.
Elena. Julia. Ida. Isabel. Mellan de allvarliga orden gav vi de talande bilderna.
Verkligheten! :)
I fredags spelade jag tvspel hos Jonas och Conny. Jag som aldrig förstått tjusningen i att slå varandra virtuellt (när det är mycket roligare att brottas i verkligheten) satt och sköt på zombies, förvandlades till en guldpanter som krossade allt motstånd och blev lycklig av några omgångar gamla grafiskt hederliga Punch-out. Vad är det som är så roligt? För jag hade kul. Jag kan ge mig på något slags argument om hur människan funkar när den samlas i grupp om ett gemensamt mål, hur detta skulle kunna liknas vid grottmänniskor kring elden... Men vafan, det kanske bara är kul att döda?
Pappa hade frågat mig tusen gånger om jag ville följa med på Idrottsgalan. Jag sa nej 999 gånger, sedan hörde jag att Conny och Jonas skulle dit och räknade ut att två norrlänningar på något så inhemskt som en tillställning om lokal idrott bara kunde bli roligt. Jag är glad att jag gick dit. För ganska tidigt in i programmet presenterades en av prisutdelarna och Ara Abrahamian kliver in på scenen. Magiskt, ta mig fan. Stående ovationer i minst tre minuter. Det ville aldrig ta slut. Känslan av att han var där och att man kunde påverka, berätta, make a statement att man står vid hans sida... Vilket tryck! Luften var laddad och några tårjävlar smög sig fram. Magiskt. Galan fortsatte och ett tag undrade jag hur jag skulle orka dansa hela natten. Det blev i alla fall några timmars dans och mot slutet total befriande freakdans med en annan kollega, Anders, som letat sig dit. Vi fick psykbryt och skenfull som jag var tog jag i för kung och fosterland när jag drog upp kjolen en bit, tog sats och slängde mig upp gränsle över honom, han lutade ner mig och jag tog ett skutt ut från hans kropp, som värsta dansnumret från 60talet. Det gjorde mig så vansinnigt lycklig!
Söndag. Lunch med Julia, Elena och Isabel. Jag älskar dessa kvinnor. Ville inte gå från samtalet, men jag var tvungen att vika för musikalrep. Hade kunnat sitta där hela dagen. Undrar hur länge dom satt kvar? Vilken tur man har, att få ha såna vänner i sitt liv. Stolta, vackra, unika. Såna är mina tjejer.
Först middag på puben jag aldrig minns vad den heter... Blacksheep arms? Bishop arms? Puben?
Mamma, pappa, Gullvi, Stickan&Ann-Marie.
Pappa tog detta foto och sa nåt i stil med "den där ungen blir ju alltid så bra på bild",
vilket jag först protesterade mot.
Sen såg jag bilden och jag måste hålla med, jag blev oskapligt söt här!
Jag och kollegan Conny, hans bästa man Jonas och så kollegan Anders som får lite kärlek.
Elena. Julia. Ida. Isabel. Mellan de allvarliga orden gav vi de talande bilderna.
Verkligheten! :)
Kommentarer:
Postat av: Micke
Anders ser onekligen lycklig ut!
Postat av: jools
vilket fint kort pappa rolf tog på di...du är verkligen vacker!!
jag är ju mindre vacker på korten... varför lägger du ut kort på din vän som är mer lik ett spöke än en faktisk människa!!?? fundering på solarium blev nu ett fakta!
Postat av: spena
Hahah..brukar inte alltid läsa bloggar men nu hamnade jag på di och det är ju faktiskt kul det här :)!!
Vacker är du gumms och vi andra kan oxå om vi vill. Ville tydligen inte här :P!
Tack för en underbar lunch/fika.
Ps! Vi satt kvar till 15.30 :)ds.
Trackback