Om att känna sig menad för större ting.

Vi är alla människor. Som äter, bajsar och sover. Vi föds. Vi möts. Det blir liksom så uppenbart. När man rör på sig. Reser. Inser att - Ja, visst att folk röker kopiöst och överallt, de flesta har bruna ögon och är aldrig i tid men sen är skillnaden inte så stor. Barns magiskt klingande skratt låter precis likadant i Tyskland, Österrike, Ungern, Serbien, Rumänien, Bulgarien, Makedonien och Grekland.
Och när jag har sett de öppet utslagna, de som tigger, de som lider, så tänker jag att de en gång hade en mamma som älskade dom väldigt mycket.

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Hur mycket pengar jag gjorde av med, på vad, med vem? Jag har också lite identitetsoklarheter. Vem är jag? I ett sånt där större och svävande perspektiv. Samtidigt som jag kanske vet mer än någonsin vem jag är och var jag vill vara.

Ska jag skriva inlägg stad för stad? Lägga upp lite bilder som får tala för sig själv?

Snart är det dags för nästa äventyr, en månad i Uppsala. Praktik på Bolandgymnasiets teaterlinje.




Belgrad. Tack till amerikanarn med vit solkrämsnäsa.


Kommentarer:
Postat av: julia...

vackert!!

vacker text, vacker bild...vacker Ida!!!

Postat av: misan

Åh ska du vara på Bolandsskolan. Jag känner en av musiklärarna där. Hon är underbar!

2009-10-26 @ 11:55:12
URL: http://misansblogg.wordpress.com
Postat av: Mam

Ida,min unge. Jag är så glad över att du är hemma igen, välbehållen och rik på erfarenheter och upplevelser. Du är en källa till glädje i höstmörkret!

Kramar från mamma

2009-10-26 @ 15:35:29

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits