raukan

Oj.

Nu är jag här.

Lite smått overkligt. Nu är jag här, jag är en sån där teaterelev som jag sett upp till sen jag var här första gången 1999. Jag är mitt ibland dom och min klass - Skåd 1 - är hur rolig som helst. Blandade åldrar och från spridda platser i Sverige med olika teaterbakgrunder. Anton är 23, pluggat internationella relationer och under en pjäs med Göteborgs Universitet kom han på att han ville växla spår, Oscar är 19 och har just gått ut gymnasiet, Linnea är 29 och äldst och så vidare...

En update är i alla fall att jag fick ett eget rum! Jag bor på elevhemmet Hilton (höhö) och har egen dusch och toa och våningssäng i trä. Ska nog se till att det blir riktigt mysigt där. Inreda lite och så. 

Imorgon har vi akrobatik på schemat. Det ni! 

Igår satt jag med klasskompisarna Mia, Moa, Christian och Oscar och spelade tvspel. Folkhögskola är en trevlig studieform som jag unnar er alla - SÖK! Man umgås dygnet om och man är aldrig ensam om man inte vill vara det och kan gå ifrån. Till skogen eller sjön.

Därför kommer jag inte kunna uppdatera här så ofta. För då är jag fullt upptagen med att leka och utvecklas som människa. Heppo!

Nu ska jag sticka ner till centrum och hitta något att äta.

Tjingeling!

Nu händer det. Det är på riktigt. Väskorna är packade. Skjutsen kommer om en kvart. Jag är inte klar, men sitter ändå vid datan en sista gång. Infomerar er om vad som händer. För nu blir det inte så mycket blogg på ett tag. Men lämna gärna en hälsning vettja, vad som helst. Så har jag något att se framemot när jag skriver igen.

Men tills vi möts igen, du är ett mirakel. En unik och ovärderlig varelse. Just du ja, som läser det här. Varje människa kan utföra stordåd. Varje människa har kraften att förändra världen.

[ Med dom orden tar Ida sorti genom att slänga en rökbomb, vira in sig i sin mantel och försvinner, som dom gör på film liksom ]

Vaknade i natt med massa ont i magen och illamående. Var på Romateatern med Erik igår och blev förmodligen rejält avkyld i den kalla sommarnatten. Så det tog ut sin rätt... Är hemma från teaterkollot idag. Ska satsa på att packa klart och göra mig redo. Förövrigt var Romateatern bra i år. Romeo&Julia. För oss alla hopplösa romantiker. Många fina rollprestationer. Mercutio above all, en riktig spillevink! Och Lady Capulet, Tybalt och broder Laurence. Samt de älskande - Romeo och Julia.

Oh Romeo, oh Romeo, wherefor art thou Romeo? Deny thy father and refuse thy name...

Nu är det inte lång tid kvar.

Mercutio, skickligt spelad av Hugo Emretsson.

Det kan vara för att jag jobbar. Det kan vara för att jag är sliten. Det kan vara för lite sömn. Men när jag plockade ur min garderob ikväll, då P3 spelade Sheryl Crows nya (inte för att jag hyser några djupare känslor för henns musik...) så fattade jag. Jag ska flytta. Jag stängde min ena garderobsdörr och grät lite. Ja, usch vad jag är en blödig person, men någon måste ju vara det också.

Det blir några väskor på lördag.

Nu har jag kopierat över min brors hela Eurovision och Melodifestivalssamling från stora stationära till lilla laptopen. Puh. Det är mycket låtar. Har rätt dåligt med minne kvar men what the heck. Can't live without it.

Första dagen på teaterkollot är avklarad. En samling blandade i barn i olika åldrar, vissa med behov av ständig uppmärksamnhet, andra som trycker sig till väggarna. Jenny, Jocke, Fanny och jag klarar biffen sörru. (Saknar min kompanjon och bror dock... Not the same without him.)

Adressändring, here I go. Wendelsbergs folkhögskola 435 35 Mölnlycke.

Pose a la hockeymålvakt i Almedalen.

Om en vecka har jag och Oscar flyttat in på vårt rum på Wendelsbergs folkhögskola. Förmodligen hänger vi och kanske äter nån form utav middag just nu, om en vecka. Imorgon måndag börjar skolan, om en vecka. Jag kan fortfarande inte förstå att dom ville ha lilla mig, att jag var så bra. Att jag var tillräckligt bra. Att jag kom in. Varför kom jag in? Vad såg dom hos mig som dom ville ha? Någonting var det, för om en vecka börjar äventyret. Jag ska bli teaterpedagog och lära mig mer som skådespelare.

Om en vecka flyttar jag för första gången i mitt liv. I en väska ska jag packa det nödvändigaste för en vecka, sen kommer mina föräldrar med resten veckan därpå. Igår köpte jag och min framtida roommate Oscar biljetter till Eminem och 50 cent. Det händer saker. Överallt ligger my stuff. Imorse gick jag igenom vilka filmer jag ska ha med mig, heeela Disneykollektionen åker med! Dagen har gått åt till att plocka grejer, städa, äta och ta fram ficklampan och glo på hålet där min tand en gång satt. Vill se hur det ser ut. Vita trådar håller ihop allt. Fantastiskt hur skickligt det är, vilka detaljarbetare, de där tandläkarna. Imponerande.

Eldsagan. Fredag 21:00 S:t Karin ruin på Stora Torget. Förra föreställningen började folk köa 1 ½ timme innan vi började. Kom dit och kom i tid.

Eldsagan 2004.

Ojojoj. Gårdagen var helt galen. Det var en sliten och grinig gycklargrupp jag mötte upp under dagen igår. Men efter ett fantastiskt genrep fans inga tvivel. Nu var det dags. Men kvällen inleddes med strul och skulle fortsätta likadant... Jag hade bokat en som skulle öppna ruinen åt mig klockan 19. Men klockan blev halv åtta och Ida lite bekymrad. Till slut får jag tag i någon med nyckel och får komma in i ruinen vid 20. Mini-morr. Torunn hjälper mig att ställa iordning och hon överlämnar ett gäng rosor. Tack Torunn, sa jag, men hon sa att det var från en "hemlig beundrare"... Jag undrar jag... Hemlig beundrare? Folk började köa 1 ½ timme innan föreställningen började. MÄKTIGT.

När gycklarna anlände vid 20:30 (direkt efter ett Tornerspel) så hade inte våra utlovade vakter dykt upp. Skumt, de skulle ju komma några... Men dom kom aldrig. Så jag och Fredrik fick sköta insläpp när vi egentligen hade annat att göra. Morr. Men det var rätt fett att se kön... Fy fan vilken kö! Jag kunde inte se var den tog slut! Det bara ringlade och ringlade och tog aldrig slut. Resultat; runt 400 personer i ruinen. GAAH! Efter en smärre försening på 5 minuter ser jag något som gör den annars coola regissören och pjäsförfattaren rätt skakig: Belysningen. Ruinen har tre stora marklampor som lyser upp ruinen nattetid, vi hade bett om att få dom släckta. Var dom det? Nej. Megamorr. Springer in till gycklarna och berättar det, alla får smärre panik, vi ringer till personal och elcentraler. Pjäsen blir försenad 20 minuter. Men publiken är trogen, kör ramsor och sjunger. Till slut får vi tag i en jourpersonal som kan släcka, men han bodde i Sanda (5 mil från Visby). GAAAH! Vi kör igång föreställningen med en varm 10.000 (eller nåt..) fucking watts belysning som tog lite udden av framförandet. Men LEeR fixar biffen. Och när vi kommer fram till magdansnumret, precis i takt med första position, släcks belsyningen. Man kan nästan tro att det var planerat, oerhört effektfullt! Joel trummar igång på sin darbuca och flickorna är på topp. Magiskt.

Föreställningen var succé och väldigt uppskattad. Många positiva kommentarer och bra respons. Mina bänkgrannar skakade hand med mig och undrade om det verkligen var jag som hade skrivit och regisserat. Ja, sa jag. OTROLIGT BRA, sa dom. Efteråt kunde vi pusta ut och gycklarna var helt i gasen efter en sån här kväll. De blev intervjuade av tidningen och pratade i mun på varann, som vanligt. Jag började plocka iordning så länge. Reportern frågade vad de tyckte om mig, när jag stog en bit bort. Jag låtsades inte höra (slog händerna för öronen och sa "bla bla bla, jag hör inget") Men dom hade bara gott att säga. Att jag var som en regissör ska vara och otroligt omtänksam. Det var trevligt att få höra... Medan dom blev intervjuade plockade jag kläder och rekvisita. Tänkte att jag skulle ta en fackla så jag såg nåt. Men det var dumt gjort av mig. Den blev snabbt övertänd och brände upp på handen. Så det var bara att åka hem och lägga handen i en tallrik fil och skrika lite. För er som undrar kan jag tala om att det svider. Idag har jag handen helt kladdig av vaselin. Fett is good.

Idag har jag klippt mig lite, jag smälter intrycken från igår och ler. Ikväll ska jag se på Loke och Trix. Mycket händer på Medeltiden.

"Och kom ihåg, egentligen finns inte mörkret, det är bara brist på ljus"

Munkbollen vanns i år av de grå munkarna. Efter en het fotbollsmatch med mycket slängningar, obscena gester och så kallad "fri insyn" bjöd Guds män oss på alltid lika uppskattad LÅG underhållning. Publiken tjuter efter olika förändringar i matchen, så som krabbfotboll, repriser (oerhört roligt) och vid dåligt uppförande be 3 Ave Maria mot publiken. Kommentator är den respekterade Påven, som ofta säger rätt saker vid rätt tillfälle, styr upp matchen och ibland delar ut ett halvt mål pga tråkig målgest.

Igårkväll var jag på Mysteriespelet. Kampen mellan det goda och den onda i S:t Nikolai ruin. Ett mäktigt skådespel som går igenom de 7 dödssynderna. Små barn som spelar röda och svarta djävlar springer mellan ens ben, sätter sig i ens knä och fräser åt en. Jag känner Frossaren. Han är sjukt äcklig hela veckan. Går runt i ett par skinnkalsonger, huva, löständer och daskar tyska turister med sin purjolök. Förra året pussade han mig, efter han hade frossat fet kyckling. Uääääh. Min kompis Linnea är riktigt rädd för honom. Hon får panik så fort han närmar sig. Han satte sig i hennes knä förra året och hon slog iväg honom av ren och skär överlevnadsinstinkt.

Mina gycklartjejer dansade magdans också. Dom är fantastiska! Så jäkla snygga och så bevågade. De tog verkligen ut sig igår och gav allt. Jag satt och njöt. Det gjorde nog alla med tycke för vackra kvinnor som visar mycket mage och skakar sina pengabälten. Rassel rassel.

Egentligen är det rätt konstigt att vi väljer en tid som Medeltiden att fira? Det var inte det roligaste tiden att leva på som gotlänning, det var pesten och Waldemars intåg brandskattade Visby. Men. Ändå kommer folk hit för att leva rövare, supa, klä ut sig utan att känna sig dum och kasta hur mycket skräp som helst.  Jävla turister. Men ändå. Den här veckan har sin charm. Jag jobbar ju där. ; )

Igår anlände både Katja och Tomten. Nu väntar en spännande vecka i klänning. Får se om jag blir tiggare idag, eller om jag ska vara narr... eller kanske adelsdam? Hmm. Eller så är jag människa en eller två dagar till. Det låter lockande.

Lilla Rasmus tar ut alla band som är vita från min pappas dansbandsgömmor. Han ska öppna och titta. En hel värld av intressanta dansbandskassetter från 1800 kallt. Men Rasmus ser inte det som jag ser det, han försöker bara skapa sin egen ordning av banden. Han lägger upp alla band på databordet och tycker dom ska ligga där. Nej, säger kusin Ida, dom ska ligga i lådan. Rasmus lägger alla banden på lådan. Nej, säger kusin Ida, dom ska ligga i lådan. Rasmus tappar massa band. Nej, säger kusin Ida, i lådan.

- Nu ska jag lägga dom så att dom försvinner i lådan, säger Rasmus bestämt.

Han fortsätter lägga dom i organiserat Rasmus-kaos och kliar sig i huvet när han stöter på svårigheter.

Jag gjorde det. Jag tog en tablettjävel och drog iväg med mommo och uffan till Gammelgarn och Grynge. Det var mysigt att få åka till östra sidan någonting den här sommaren. Tråkigt att solen gjorde oss sällskap bara någon timma och inte mer. Men Rasmus fick bada i alla fall (Dock utan Mr ItalianoHamster...) Annars gick jag en promenad på stranden till fiskelägret, satt en stund på stenarna vid havet och blev så där gruvligt gotlandspatriotisk igen. Det sägs att man måste flytta härifrån för att uppskatta det ännu mer. Så Gbg, here I come. Nu är det inte lång tid kvar. Skolan börjar snart och jag är pirri-pirri-pirrig för det.

Den replik jag använde mig av rätt frekvent igår på repetitionen med gycklarna i LEeR. Repet igår gick alldeles utmärkt. Sedan repet i måndags har jag mått dåligt, haft grym prestationsångest och inte sovit mycket. Men igår kändes allt väldans bra och jag var mer förberedd.

Idag mår jag som jag förtjänar - Stressont i hela vänster sida av nacken. Fan. Känns helt bedövad på den sidan. Från nacken till örat, i örat. Så går det när jag spänner mig och jobbar för mycket. Aj aj.

På söndag börjar Medeltidsveckan. Katja kommer hit. Jag jobbar massa. Gaah. Hur ska jag orka? Samtidigt ska jag försöka packa inför flytten och samtidigt njuta av Gotland in i det sista. Och opereras på torsdag. Om jag nu inte bangar. Fucking visdomstand.

Idag är tanken att jag ska ut på landet. Men inte med den här nacken. Fan. Den påverkar hela mitt humör. Jag älskar den sidan av ön, Östergarn. Där har jag varit mycket i min uppväxt. Vår gamla sommarstuga, kollo på Sandviken, bada i Sjaustre, köpa fisk i fiskelägret i Grynge, beachvolley och minigolf i Ljugarn, fika i Katthammarsvik... Jag får väl ta en tablett och hoppas på det bästa. Jag vill orka åka på utflykt, träffa mammi&pappi, syster&Fredrik, mommo&uffan och dom jag bor ihop med nu, morbror Håkan, Camilla och Rasmus.

Det blev ingen Romateater med Erik ikväll, vi skjuter upp det till när det är lite roligare väder. Så ikväll har jag ätit middag hos Eriks familj - the Schellers - och tittat på TV med min morbror och min lilla kusin Rasmus. Är helt sjukt trött och förstår inte vad det beror på. Hmm. Kan bero på nattliga samtal som också gjort mig förvirrad. Nu blir det inga sena kvällar framför datorn då Rasmus ska sova i det här rummet.

Istället har jag köpt chips och godis och tänkte svulla utan att få dåligt samvete. Yeah. Alla går ner i vikt första året på skådlinjen sägs det. Så jag bunkrar upp nu istället.. :)

Nu har jag varit inne på cdon.com och köpt 3 filmer som jag tycker om.

• Så som i himmelen
• Anastacia
• Superhjältarna

Säger en hel del om min smak för film. Animerat och snyftare. När jag såg Så som i himmelen på bio blev jag så berörd. Jag grät och grät. Inte sådär gulligt romantiskt med en liten tår nerför kinden, utan jag snorade, hulkade och grät på riktigt. Tycker det är en stark film. När jag såg Anstacia 1997 grät jag inte. Men jag föll för sången Länge sen i december, mitt första möte med Helen Sjöholm (som ni vet gjorde en fantastisk rollprestation i Så som i himmelen och sjöng Gabriellas sång rakt in i vårt svenska folkhemshjärtan...) Superhjältarna såg jag härom kvällen med UNF, en olaglig upplaga. Jag föll direkt! Jag satt och gapskrattade filmen igenom. Det roligaste jag sett på länge.

I en cynisk och konstlad värld tänker jag vara så äkta och genuin som möjligt. Ja. Det får bli mitt sommarlöfte. Och sluta tvivla på mig själv. För vem blir starkare av det? Visst ska man se till sina svagheter, men det blir väl inte bättre för att man trycker ner sig själv?