raukan

Jag tror jag har en smärre 20årskris. Och så är jag stressad över massa saker.

Dag 3. Fortfarande dålig. Spyr inte mer men är svag i kroppen och mår illa nästan hela tiden. Sysselsättning? TV! Speciellt allt som kommer ifrån USA! Yiihaa! *skjuter hejvilt - Texasstyle*
Oh oh... OC om tio minuter!

... så kan jag berätta att the Wahlgrens ligger nere för räkning. Mest jag, som hade det värsta dygnet i mitt liv igår. Har aldrig spytt så mycket. Började på natten kl 3, sen var det en gång i timmen fram till 1 på dagen. Idag är jag möööör... Men glad att jag lever! : )

Det blir film hela dagen tror jag. Tjoohoo!

Det här var en tuff natt. Tårarna kom av olika orsaker, elände och smärta men också lycka och glädje.
Jag tänker alldeles för mycket på döden.

Nu lyssnar jag på rogivande Backstreet Boys och ska på stan med Julia och handla födelsedagspresent åt Matilda som fyller 18 år. Idag fyller också min gamla bästis Kelly år. Som jag tillsammans med avgudade Backstreet Boys. Cirkeln är sluten.

Och allt blir så mycket bättre när dagen gryr.

Inatt när jag inte kunde sova gick jag upp och kikade ut genom fönstret för att se om hon kommit.
Linnea.
Hon har kommit hem nu. Det känns urfånigt att sitta här i mitt hus när hon finns i huset alldeles bakom. Hon som vi längtat efter så länge. Sen 14 oktober 2004 tror jag Julia sa.
Men vi ska komma in dit först när Matildas kalas börjar. Kommer bli märkligt, samtidigt som man vet att det är samma hjärtliga och underbara Linnea så vet man också att det händer mycket på den här första tiden efter gymnasiet. Det händer så mycket och det är knappt att man hinner med.
Jag tror inte hon är så förändrad, i alla fall verkligen inte negativt! Inte ens stormakten USA kan påverka den här tjejen i dålig aspekt.. : )

Gotta go, schtan väntar och jag utlovade en HeyBaberibaVickan-imitation till Julia igår.

Jag vet inte var gränsen går för att kalla någon tjock. Det är nog mer en personlig definiering av ordet. Det finns nog ingen vikt i förhållande till längd som avgör den saken för alla människor.
Men jag känner mig tjock.
Skulle egentligen ut med Juliii&Mariii och skaka röv till Petter - De går bra nu! Men när jag inte ens fick på mig mina jeanssomskapassaiallalägen-sistautvägenjeansen-räddareninödenjeansen så brast det. Nu får det vara nog, men jag orkar inte ta itu med det. Jag försöker börja röra på mig, men jag är inte den tåliga sorten. Hela dagen höll jag mig ifrån otsbågspåsen och chokladen för att visa att jag kunde strunta i allt socker. När jag gått en hel dag belönade jag mig själv med att äta upp allt. Jag äter fan hela tiden.

Måste rycka upp mig. Mår inte bra av att inte röra på mig och bli tjock.


Och så vill ingen ha mig. Nä.
Jag och Rickard brukar ibland prata om hur konstigt och jobbigt det är att gå från att vara omsvärmad av beundrare till nada och noll. Han har ungefär samma relationsbakgrund som jag - hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden vi har på jorden - och nu händer ingenting. 
Varför ska alla vara så praktiska? Var är spontaniteten? 
Jag lever alldeles för kort för att vänta.


Jaja... Jag har i alla fall ett oemotståndligt ansikte och en fin personlighet! Uuugh.
 

Så mycket tankar och sanningar för stunden svischar förbi. Orkar inte reflektera över allt men så många tankar om att bli vuxen, att förstå sig själv och sin omgivning... Det är intensivt.

Lägenhet Göteborg, mest en dröm men en rolig sådan.

Ny telefon snart. Har siktet på något litet, billigt och rött.

Jag ska sluta se mig själv i spegeln. Vem blir gladare av det? Hets hets. Jag tänker ju inte på det annars. Och nu har någon sagt det igen;
- Ida, är du gravid?
Alternativt:
*med blicken fäst på magen*
- Och du ser ut att må bra...
Morr.

Varit i ytterligare kontakt med Högsbo. Det ser ut att bli spel för min del i höst. Tjoho! 

Jag blir lite stressad av livet självt. Allt jag vill hinna göra. 
Men, jag har ju hela livet på mig! Vafan stressar jag för?
Jag vill alltid göra saker nu, nu, nu...

Måste varva ner. Tänka på mig själv.

Ny bild förresten, en härlig snettuppifrån med lite plut och rådjursögonbild. Lunar, here I go!

Jag blir lika glad varje gång kräsna jag hittar en lägenhet som passar. Hoppas på denna tvåa på Kustgatan! Eller... drömmer i alla fall.
Sen när man hittat nåt bra så kollar man västtrafik och ser hur lång tid det skulle ta att åka till skolan. Mycket viktigt! Inte lika viktigt men också intressant är hur lång tid det tar att komma till basketen i Högsbo.

Jag har verkligen inte mycket att göra. Skulle man kunna tro.

Idag har jag en fika med mannen som ringer på de mest konstiga tider ni vet. Sen är det UNFpicnic i Almedalen. Det ska bli så himla mys att hänga med alla dessa UNFare igen! Något man saknat!

Jag har den ovanan att när jag gillar en ny radiolåt så spelar jag sönder den. Dagens sönderspelade låt är Juanes - La camisa negra. Can't help it, men så funkar jag. Och då slänger jag också på 2003 års sönderspelade låt, Bonito av Jarabe de Palo.

Dreglar över en etta i Göteborg. Tyvärr står ungefär 1678 pers före mig i kön. Fan. Så ser det ut överallt. Så det lär bli internatet för min del. Men, det är ju bra det med. Jag har ju någonstans att bo! : ) Och då har man nära till skolan och danssalen och allt annat. Bara en större kostnad som jag kommer åka på, ett nytt dyrt busskort varje månad då jag kommer träna inne i stan. Men det får det vara värt! Helt klart!

Träffade gotlänningen som var och sökte till Wendelsberg i maj. Han kom in! Så nu är vi två raukar på skolan. Det känns skitkul, som om två världar blandas. Värsta skumt, men kul! Då har man någon att resa hem med, lite sällskap sådär.

Letar lägenhet i Göteborg. Just in case att något skulle dyka upp... Tror ändå det blir internatet för hela slanten. Hoppas på att det blir det där rummet jag önskat mig.

Har hittat ett intressant basketlag. Högsbo. C-laget dock, vill inte engagera mig för mycket.  Skickade mail till dom sent igårkväll och fick svar idag. "Klart du ska spela för oss!!" Så vi får se vad som händer.
Är ju sugen på att lira igen. Korgboll. Min forna identitet tillsammans med hiphopen. Jag kanske kommer bli lite mera gangster nu. Eller ett försök att bli yngre?

Köpt Jonas Gardells nya bok Jenny. Hur gick det för henne den där sista kvällen? Nu får jag veta.

Lyssnar på musikalen Notre Dame de Paris och ryser och försöker tappert sjunga med. Franskan borde jag kunna mer av, då jag läst ämnet i flertalet år. Åk 6 - 2:an på gymnasiet. Är bättre på ord än grammatik.
Har inte riktigt greppat att vi åker till Nice i höst. Show och Skåd2. Vilket gäng! Till Nice. Franska rivieran.

Det var verkligen skoj inatt. Längtar efter fler sommarnätter, med vilda rendezvous dansgolvet, lata dagar i solen, långa promenader och samtal. Och en hel del romantik, det sticker jag inte under stolen med. Men jag är trött på att göra allt jobb själv.

Inatt var jag ute med brudarna. Vi började med att vi satt och snackade hos Emma, dom drack vin och vi fnissade hysteriskt. Sen cyklade vi nerpå stan, jag skjutsade Isabel. Hon pratade oavbrutet om hur jobbigt det måste va att umgås med fulla personer, att det är det värsta som finns. Och jag har mina tekniker. En av dom är den jag använde mig av inatt, att bli på något sätt "skenfull". Dras med av stämningen, utan att dricka, och bli sådär dryg man bara kan vara i den krogmiljön man frivilligt  vistas i.
I krogkön sjöng vi sånger och skränade ordentligt. Jag och Isabel skapade oss en teori om hur vi skulle hålla ihop resten av kvällen, genom att hålla tag i varandras arseln. När vi pratade om detta släppte jag förbi en söt kille i kön så han skulle hamna med sina polare. Isabel och jag drog med oss den här killen i vårt skämt, att vi hade patent på den här idén och senare under kvällen när vi träffade honom igen så fick han veta att hans arsle också blivit patenterat by us. Han tyckte nog att det va rätt skoj. Kvällen förflöt och vi dansade oss svett i alla rummen på Munken, schlagergolvet, vinylbaren och resterande. Brudarna.
Mot halv två snåret gick jag till baren för vatten. Där stog killen, Oskar, och vi började snacka. Om allt möjligt. Hans polare kom fram till mig, tog en hand om mitt ansikte och sa "Iiiidaaa, va söjt du är!" Oskar knuffade bort honom och vi flabbade. Vid presentationen hade jag helt fått för mig att killen hette Malmenfelt. När vi sedan började prata om var vi kom ifrån började det bli knasigt. Han frågade:
- Var bor du?
- Visby.
- Ja, men var?
- På Terra Nova.
- Skojar du? Det gör jag med!
- Va? Vart då? Vilket område?
- Sömmerskan.
-VA?! Det gör ju jag med! Vad sa du att du hette nu igen?
- Oskar Palmenfelt.
- Hahahaha! Vet du om att jag har gått i samma klass som din brorsa August i 6 år?

Världen är liten, Gotland är stort. Det här blev den stora grejen såklart. Vi slog följe hem och pratade politik den mesta vägen hem. Det var värsta skumt! Men himla kul! När vi skildes åt sa vi att vi kanske ses i krokarna, haha. Han bor typ en parkering ifrån mig. Han skulle hälsa August. Haha.

Jag älskar att köpa filmer! Har inte köpt på en månad nu och det kliar lite i filmnerven när jag surfar på cdon.com. Har en varukorg på 1548 kr. Men jag köper lite åt gången. Nästa inköp blir nog Ghostbusters Deluxe edition box. Jag är en sucker för billiga boxer!

Fortsätter snora.

Har fått veta vilka som kom in i trean. Det blir ett bra gäng.

Utgång i kväll! Med Julia, Elena, Emma och Isabel. Nästan alla tjejerna. Like those god old days.
Snart kommer Linnea hem från Boston och Maria från Stockholm. Like those good old days.

Oh de la ly! Pengarna åker rätt in på mitt feta sparkonto och stannar där. Sitter nu och klurar vad jag ska göra för min lilla skatt. Sunny Beach känns inte så avlägset... Och det är jag värd!

Blev dyngförkyld när jag kom hem. Är inne i hostauppgröntslem och snytamigbaraengångikvartenstadiet nu, så jag börjar bli frisk.

Donnerstudenten igår. Jag fick så mycket uppskattning för min räddning av spexet. Massa med beröm. Ett enkelt koncet, ett schlagermedley med ful koreografi, lärare som bjussar på sig själva och knasiga kläder. Räddar allt. Björn som Alexander Bard i shorts och hängslen och tangentbord fick mig att självdö av skratt.

Så. Donner och mammas födelsedag avbockat. Vad händer i sommar? Skriva pjäsen. Specialarbetet. Julias inflyttningsfest. Linneas hemkomst. Buttlefesten. Läsa Häxorna av Roald Dahl (vår barnproduktion har jag hört på ryktessvägar). Romateatern. Bottarveteatern. Politikerveckan. Medeltidsveckan.
Andas. Njuta. Lyssna.

Soundtrack. Längtar tills det blir säsong här. Skaaaka rumpan! Bli fåfäng! Dansa sig svett! Dricka iögonfallande färgstarka drinkar! Spela spelet! Låtsas tillhöra den ytliga krogsvängen!
Men egentligen vill jag till utlandet. Här är det så begränsat. Sunny Beach, tjejer, vad säger ni? En sista minuten i höst eller innan skolan börjar? Gosh, skulle vara drömmen.

Min mage gör revolt. Har hållt mig borta från godis och snask ett tag men nu när det finns hemma så goffsar man i sig det mest onödiga, fy myself! Jag sväller! Ett glas vatten. Byt ut!
Och jag funderar starkt på Visby Träningscenters utbud. Body Jam låter så himla fräckt när Juliababybaby berättar om det. Och springa i skogen. Så fort snoret har förflyttat sig ur min näsa for good this summer.

Jag härmade Hey BaberibaVictoria för Julia igårkväll. Hon höll på att smälla av. Så nu har min tolkning av kronprinsessan fått ett uppdrag, att inviga Julia och hennes Marys inflyttningsfest. Moahaha.

Ooooh, dubbelavsnitt av Simpsons! Jag älskar alla program som kommer ifrån staterna!
Idag såg jag till och med Tyra Banks show i ren förvirring, det är ute med mig!

Efter påtryckningar från min vän Leno ska jag nu berätta om den sista, känslomässigt krävande veckan på Wendelsberg. Allt ifrån mtt perspektiv, hur jag såg på det.
Det är lite svårt att dra mig till minnes då det var en smärtsam upplevelse, dock med positiv knorr.

Hela rep och spelperioden förflöt, och det har jag redan skrivit om. Processen och arbetet och responsen.
Det hela tog skruv på måndagen när allt var till synes klart. Teaterlinjen skulle ha utvärdering.
Det går ut på att en grupp i taget får ta emot frågor och diskutera pjäsen. Sagan om Allis skulle börja.
Vi i ensemblen sätter oss i tron om att vi skulle börja prata, då vår regissör ställer sig framför oss och ut mot teaterlinjen säger upprört att hon inte accepterar en utvärdering, hur folk kunde tro att de kan sitta och ifrågasätta hennes liv, att hon inte tänkte gå med på det. Med dom orden gick hon ut ur lokalen.
Den ansvariga moderatorn och pedagogläraren kastar då ut frågan "var går gränsen mellan konst och verklighet?" och skapar en kortare debatt.
Vi är några i ensemblen som känner oss överkörda och behovet av en utvärdering är stort, då det på något vis skulle bli lite utav vår terapi att få svara på frågor och prata om pjäsen med hela teaterlinjen samlad. Samtidigt förstod vi henne, som vi under några veckor skapat en relation och förståelse för.  På fikat gick vi fram till henne och frågade varför det blev som det blev och om vi inte kunde få ha en egen utvärdering, att hon inte behövde vara på plats. Plus att vi poängterade gång på gång att det inte skulle handla om henne utan om pjäsen. Hon svarade, gång på gång, att hon inte accepterade det och vi såg i hennes ögon hur ont det gjorde i henne. Samtidigt slogs vi med känslan att vi förtvivlat gärna ville ha den här utvärderingen. Det slutade med att hon sa "ha er jävla utvärdering då!!" och stack.
Brottandes med båda plågsamma alternativ gick vi till två teaterlärare och bad om råd. Deras svar var tveklöst och enigt: Självklart ska ni som skådespelare få feedback och självklart i detta forum!
Sagt blev gjort och vi fick en fantastiskt bra utvärdering. Folk hade frågor som vi besvarade, men när det blev frågor om regissören sade vi att vi inte ville besvara det när den tilltalade inte var där.
När utvärderingen tycktes vara över klev vår sista ensemblemedlem och pojkvän till regissören fram och berättade att han tyckte att det var fult av oss att gå upp och göra det här utan regissörens samtycke. 
En het debatt for igång! Om var gränsen gick mellan konst och verklighet. Det slutade i tårar och panikångestandetag för undertecknads del men dagen förflöt och många ryggdunkningar, kramar och axelklappningar delades ut till oss, som hade gjort "helt rätt". Samtidigt så gnagde en jobbig känsla utan dess like, i alla fall i mig. Under eftermidagen kom pojkvännen/ensemblemeldemmen fram och förklarade att han inte var arg på oss utan att det var synd att det blev som det blev. Vi kramades under en skvätt tårar och allt kändes mycket bättre.
Frågan var bara om Nora nånsin skulle förlåta oss.

Tisdag. Teaterlinjefest på Hällsö! Vi i ensemblen mådde okej och försökte inte tänka så mycket på det som hänt utan fokusera på festen och det glada humöret. Men vi vågade inte se åt hennes håll och på pojkvännens råd undvek vi henne för hennes skull. Festen var kanon! Vi åt mat, spelade brännboll och dansade. Vid halv tolvtiden hände det. Efter att ha varit försvunnen i nån timme stormade hon upp på scenen, rödgråten och alldeles galet vild i sina blå ögon. Jag gick ut ur rummet för jag ville inte ha den bilden kvar på min näthinna förevigt. Hon stängde av musiken och började skrika. Att hon hatade oss alla, främst oss. Att hon gått på klipporna ikväll och övervägt att hoppa. När hon tömt sig sprang hon gråtandes ut ur lokalen som punkterades till total tystnad. Ingen sa någonting. Några grät.
När någon väl sa något kom det fram en pedagogisk dissussion om hur vi skulle hantera det här. Eftersom vi är blivande och nyutexaminerade teaterpedagoger kom lösningen i att de som ville prata kunde gå ut och de som ville dansa stannade kvar. Det tog ett bra tag innan festen kom igång igen.
Några gick och nakenbadade och några dansade. Men det var ingen som inte var berörd på något sätt. Det tycker jag är övervägande positivt. Det var ingen som uttalat tänkte "det har har inte hänt".
Festen fortsatte och alla undrade hur vi mådde, ensemblen. Vid det här laget rann det bara av oss. Det enda vi kunde förmå var att rycka på axlarna och vara likgiltiga. Det går inte att ta in mer.

Dagen efter var jag fruktansvärt förbannad. Jag vågade inte öppna munnen i rädsla att säga något dumt som jag inte menade. Även om det hade känts rätt just då.
Jag brast inne hos vår handledare och berättade allt. Hon ordnade två möten, ett mellan oss i ensemblen utan regissören och pojkvännen och ett för hela teaterlinjen som var på skolan för att städa.
Dagen gick, stämningen var låg då några även var bakis och alla pratade om vad som hänt. Framåt eftermiddagen var jag lugnare och kunde ta det hela med ro. Nu började tankarna om hennes välmående komma. Var var hon, hur mådde hon idag? Vad tänkte hon på nu?
När man väl såg henne tog man stora omvägar och snabba takter så man undkom konfrontation. På kvällen ringde jag ett mycket viktigt samtal som ledde till att fulltaliga ensemblen fick ett sista möte...

Torsdag 14:30. Danssalen. Lite skakiga satte vi oss ner på golvet i en pedagogisk cirkel. Nora tog till orda. Hon fick berätta om sin upplevelse och sina känslor. Vi andra lyssnade. När hon fått sitt sagt började vi småprata om både ditten och datten och, kan ni tänka er, vi skrattade ihop en sista gång!
Vi skämtade om Noras splitternya svenska medborgarskap, hon var dansk tidigare, vad kul det skulle vara om man får ett kit när man blir svensk, en korg med falukorv, vimplar och dalahästar?
Med ett djupt andetag och ett leende gick vi ut i solen. Tänk vad mycket som går att lösa genom samtal.




Jag har försökt att inte lägga så mycket värderingar i den här texten. För jag vill inte att ni dömer. Det är omöjligt för er att förstå då ni inte varit med. Visst kan ni skapa er en bild, men det finns alltid detaljer som formar, detaljer som bara finns i våra huvuden. Tonfall, atmosfär och tempo.
Huvudsaken är att det är bra nu. Vi har fått höra så många gånger att det inte är någons fel, att hon inte borde ha satt upp pjäsen och så vidare. Det är bra nu.

Det är sommar på Gotland. Solen skiner, vinden från havet drar i träden, kvarterets alla gräsklippare dånar utanför fönstret och barnen leker. Honey, I'm home!

Nu är garderoben klar. Rensad och klar. Ut med det gamla och in med det nya. Det gick bättre än förväntat. Trodde jag skulle bli sådär tveksam som jag brukar bli vid rensning. Tänket  "den här kommer jag säkert använda nån gång" tog inte överhand. Men några lådor går upp till vinden. Jag har svårt att slänga.

Den här doften... Doften av Gotland. Borde säljas som tvål eller nåt. Mycket rogivande.

Det har varit många turer de senaste dagarna. Men det är inte lika väsentligt längre. Allt har löst sig till det bästa. Tänk vad ett telefonsamtal kan göra.

Den här sommaren
Bådar gott

De senaste dagarna har varit mental kaos. Jag ska berätta allt från mitt perspektiv. För alla uppfattar olika. Och jag vill inte vara den som är den.

Kontentan är att regissören till Sagan om Allis inte var redo för att sätta upp det här. Det är vi alla rungande överens om efter krismöten, personal och elever. Personen i fråga flippade ur på teaterlinjens fest och ställde sig upp på scen och höll hov. Hon skällde ut oss alla efter väl inrepeterade noter, främst vi i ensemblen, att vi hade svikit henne.

Men jag ska berätta allt från början.
Jag har lagt det här bakom mig just nu.
Det är tråkigt att hon är så sjuk och inte har kommit längre i sin bearbetning.

Idag är det fest. Bullfest. Traditionsenlig. Solen skiner och människor är vackra.
Jag skriver om det obehagliga sen, hur allt gick till när en sjuk människa tappade kontrollen.
Idag är det fest. BULLFEST BULLFEST, hela daaaan!
Och jag hamnar som vanligt på fötterna igen. Jag klarar mig alltid.