raukan

Åh my loyd. Ruset har ännu inte lagt sig. Det var en underbar kväll på ABBarena i Västerås igår.

Min bror och jag var rungande överens redan innan sändning. Ingen låt var dålig! Alla hade potential att bli extremt farliga! Ja, ni som inte hade mycket till övers för The Nicole - ni har låten i huvudet idag. Ruskigt effektiv!

Det var kärlek vid första ögonkastet på förhandslyssningen. Rongedal in my heart! Jag gjorde faktiskt inga Mikaparalleller alls, det här luktade något annat. Jag föll platt och pladask för tvillingarnas Beegeesflirt. Och sedan live... Vi satt på lite vingliga, för kvällen uppbyggda ställningar snett ovanför greenroom och som det gungade! Men nu ska jag ta en sak i taget. Låt för låt. Bara några paranteser först.

Något som förundrat mig generellt över detta, Melodifestivalens deltävlingars tightaste och bästa startfält sedan deltävlingarnas begynnelse, är att folk faktiskt sjöng rent. I andra deltävlingar har man suttit och lidit ibland för att artisten inte hållit live för att lyfta fram en kickassdänga (läs; Linda Bengtzing, varje jävla gång brister hon, vilket är så tråkigt på en bra artist i övrigt). I detta startfält fanns rutinerade röster som alltid håller - Carola och Sanna, men även dessa okända dokusåpeprodukter som Ola och Alexander. Som också höll och gjorde proffsiga framträdanden. Som jag brukar sitta hemma och gnälla över;  Är det det minsta man kan begära, att få lyssna på artister som faktiskt kan sjunga på riktigt? Detta startfält har satt ett exempel, såhär proffsigt borde det låta! Eller, skrev jag borde? Jag menar att jag kräver att det ska låta såhär! Jag vill ha valuta för mina licenspengar!! Och det fick jag med besked igårkväll. 

Ola - Love in stereo
Han knäcker mina idolfördomar. Sedan Nathalie har jag varit öppen för alla Olas förslag. Killen kan lira boll och sjunga rent! Jag får vibbar av gamla 80talsdängan The Voice av John Farnham. Det svänger och jag inser att Melodifestivalen har alldeles för lite säckpipor. Lagom med pyroteknik på några smällar. Det funkar!

Lasse Lindh - Du behöver aldrig mer vara rädd
Tråkiga, tråkiga Lasse Lindh... Jag ger dig dispans för den här gången. För låten är fin och berör mig mer än vad någonsin den där andra Lasse Tråkerbäck har gjort. Just slingan, Du behöver aldrig mer vara rädd, satte något sentimentalt i luften på arenan. Intensiteten var gripande såhär i deltävlingen tidiga skede och kvällens första tår i ögonvrån ploppade upp.

The Nicole - Razborka
Hmmmmmmmmmmmmm... Nu blir jag förbryllad. Live lät det ju skitbra, nu när jag tittar på inspelningen låter det så mycket mer darrigt än på plats. Nicole gav en jäkla bra liveshow, som inte tar sig genom tvn. Tyvärr. Jag insåg att Melodifestivalen har alldeles för lite konstsnö.

Alexander Schöld - Den första svalan
Per och jag är lite oroliga för Ingela "Pling" Forsman... Första skrev hon texten till Christer Sjögrens "I love Europe", sedan den här... Det påminner om Agneta Sjödins sista säsong på Let's dance - har hon tappat stinget och vettet? Men strofen "september dog och sa adjö" låter som gammal hederlig Plingramsa, vi behöver inte vara oroliga. Vid första lyssningen var jag skeptisk. Till rösten. Undrade om pappalediga Jimmy Jansson satt och svor i sin värmländska stuga över att ha blivit ersatt. Men låten har något och Alexander höll live. Mitt viktigaste kriterie. Och som han fick hallen att gunga!

Rongedal - Just a minute
Schlager-tok-lycka. Jag har älskat det här bidraget från första lyssningen. Och sådant är beundransvärt. Det ska bara ta tre minuter att ta till sig en schlager. And it takes just a minute to like it! Belgrad! BELGRAD! Europa skulle älska denna antydan på freakshow med två skalliga synkroniserade tvillingar och falsett. Jag är såld.

Sanna Nielsen - Empty room
En av Sveriges bästa sångerskor visade rutin och sjöng för första gången på engelska. Och visst var det vackert att titta ner på henne där hon satt, nedanför oss, med en stjärnbeströdd kuliss av små lampor. Ni där hemma fick inte se alla lampor på en gång, men det var magiskt. Låten började som ganska beige för mig, but it's growing on me. För tankarna till Anna Vissis Everything. Blir lite förbyllad av att det låter bättre live än inspelat. För på arenan fick jag nästan härligt ont i öronen av Sannas genomskärande rena utdragna toner, men de förekommer inte lika skarpa när jag lyssnar på youtube.

Andra generationen - Kebabpizza slivovitza
Jag insåg att Melodifestivalen behöver mer balkan. Det här svänger ruggigt! Hela hallen ville börja dansa klezmer. Det är något med takten, texten och sångarens dialekt. Det här skulle kunna vara en Eurovisionvinnare! "Pappa, han är kung, viftar runt med sin penningpung". Jag vill bara ha mer!

Johnson & Häggkvist - One love
Det blev för mycket. Övertänt. Två egon på scen i konstlad symbios. När jag lyssnade på inspelningen var jag direkt övertygad om en biljett till Belgrad, tyvärr tyckte jag, men svenska folket kommer rösta så. Det är konstigt, låten verkar ha allt den behöver för att jag ska uppleva total eufori. Jag trodde verkligen det. Tills det var dags för låt nummer 8. Man blev som bortblåst, men inte på ett så behagligt sätt. Ljudet var överväldigande, Carolas stämma åt upp hela havet. Och det blev för mycket.

Röstuppräkningen blev en pärs. När ödena var klara för Ola och Sanna Nielsen och hon hade kört sin låt en gång till var det dags att visa ännu ett bidrag till Andra chansen. När Kristian Luuks stämma ljöd "melodi nummer 8" tappade hela publikhavet andning, fattning och haka och samtliga började spontantokapplådera. Vi människor är funtade så att vi älskar giganternas fall. Vilken stämning, för alla undrade såklart - Vem hade knäckt superfavoriterna? Jag satt på helspänn, kunde min önskan slagit in...? Kunde Sverige för en gångs skull göra något bra av sin rösträtt? När resultatet kom ställde jag mig upp och tjöt rätt ut. TACK svenska folket!! Det blev ett sällan skådat party i finalen när Rongedals entrade scenen och vi dansade så gott vi kunde på den svajiga läktaren. Och synen när pressen släpptes in, en våg av journalister och fotografer vällde in över publiken. Man såg vad deras giriga block och linser var ute efter - Carola och Andreas nederlag. Hälften sprang mot greenroom och hälften mot scenkanten där Rongedals pussade på Sanna Nielsen.

En lyckad kväll i Västerås. När schlaget blir till mänskliga livsöden för en kväll. Allt sätts i sånt perspektiv när man får vara på plats och uppleva spektaklet. Det här är inte odödliga människor. Det här är en spegel av vår nutid. Människor som för en kväll ger oss allt de har. För om 100 år är det inte Christer Björkman som leder arbetet, om 100 år finns inte Carola att uppröra och beröra oss... Det här är vanliga människor, precis som du och jag. Det är lätt att man glömmer det ibland.

På torsdag är det redovisning på pathosargumentationen. Det är så spännande att läsa allas texter! Spännande är också att två av killarna har valt att skriva om gatuvåld och två av killarna om människohandel/kvinnoförtryck. I love these people. En annan har skrivit om monarkin, en leker Gud, en annan om dessa löjliga hot om allt som vi människor ska oroa oss för. Och så jag och mina missbrukarbarn. Det är bara en kvar att läsa, undrar vad han har skrivit om. Det får jag veta imorgon!

Jag är så glad över min basgrupp. Jag får gapflabba varje möte. I början fick jag lite vibbar att en av killarna var en typisk "man" som avbröt mig mitt i meningar. Men med tiden har jag lärt mig att han gör så mot alla. Jag tror inte han tänker på det. Han är väldigt trevlig och tar för sig. Jag önskar att jag också pratade så mycket. Killar tar mer plats i offentliga miljöer för att de har lärt sig att man ska göra det. Tjejer får lära sig att vara snälla och tysta. Där har vi mycket att göra, blivande pedagoger och andra vuxna bland barn. Han vill inte vara elak eller ta plats från tjejerna i rummet, han har lärt sig att fråga frågor och öppet fundera. Tänk om vi tjejer också fick växa upp med det. Utan att bli sedda som gapiga och ställa onödiga frågor. Fan vad jag är hämmad! Men idag gjorde jag framsteg, jag visste vad ordet "sarkasm" ordagrant betydde. "Att bita sig i läppen av vrede". Det ni! :D

Det luktar vår. Våren är på ingång. I can feel it with all my senses.

Sista februari ska jag på Skottårsbal på Snerkes nation. Det blir finaste klänningen och så ska jag försöka få hit min commediamask hemifrån. Vad är väl en bal på slottet? Snerkes nation är ett rosa slott!

Nu fick jag ett sms där det står "Du är alltid vacker Ida". Det är ju inte så att jag blir ledsen av det.. :)

Jag sög på streeten idag. Fan vad svårt det ska vara att dansa rätt! Och jag ser verkligen ut som svennebanan när jag försöker vara hiphopisch. Soundtrack: White and nerdy/ Wierd Al

På lördag ska jag och Per till Västerås för att se Melodifestivalen live! Tjoho! Tredje året i rad!

Efter seminariet idag var jag lite skrattig. Vi stod ett gäng tjejer utanför lektionssalen och jag höll lite väl mycket låda då en anställd kom ut från sitt kontor bredvid. Hon sa nåt i stil med "ursäkta, men jag jobbar faktiskt här". Och hon sa det på ett sånt sätt så att det lät som ett skämt, med glimt i ögat, lite sarkastiskt. Jag trodde verkligen hon log, så jag svarade med ett brutalt skratt rakt i ansiktet på henne. Hon fortsatte utan vidare notis och beklagade sig surt och bittert över att hon faktiskt jobbade där mellan 8-17 och ville ha dörren öppen så hon kunde få lite luft. Jag insåg att hon inte skämtat och ursäktade mig lite taffligt. Men jag kan inte glömma den bubblande känslan jag hade i magen, när hon, torr som en handduk i Sahara, kommer ut och, vad jag tror, skämtar med oss. Det var ett befriande skratt, att kanske alla som jobbar på Litteraturvetenskapliga institutionen trots allt är glada skitar som älskar sina böcker men också är levande människor. Jag får väl fortsätta att leta efter humorn på Humanistiskt centrum.

Efter träningen åt jag fett deluxe, kokt potatis med stekt falukorv och stekt ägg, plus lite körsbärstomater. Hela kostcirkeln. Och en sandwichglass efteråt, för att jag har ont i halsen. För det är jag värd!

Naj, burste bissingarna u hupp i säng!



Hihi, när jag har publicerat inlägget så hör jag genom min öppna toalettdörr hur personen ovanför kissar. Det är en person med en blåsa size la grande, I tell you that! Han/hon kanske tränar för att tävla i kissning, långdistans. Det, eller så är det samma person som köper slut på min favoritjuice på Luthagens Livs..

I tidningen läser vi dagligen om hur människor skadar varandra. På tvnyheterna får vi de visuella bilderna. Det handlar om brott mot lagar och det handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi får motvilligt ta del av de som slår sina nära och kära, vi ser hjälplöst på när poliserna jagar tjuvarna och vi kan inte blunda för de psykiskt sjuka som dödar människor i samhället runt omkring oss.

Det är upprörande, för det finns ingen enkel lösning. Visst kan man tala om inspärrning av dårar och livstid för kriminella, men borde vi inte göra något innan det går så långt? Vad får människor till att begå dessa gärningar?

Jag tror att allt börjar i hemmet. Barn som växer upp i en otrygg miljö blir otrygga vuxna. Otrygga vuxna ger ett otryggt samhälle. För mig är det enkel matematik. En känd ingridiens i otrygga och instabila hem är alkohol och andra droger. Barn som växer upp med en mamma som blir oigenkännlig och oberäknerlig och en pappa som lovar och lovar men ingenting håller. Barn som inte vågar ta hem sina kompisar av rädsla att föräldrarna ska vara påverkade. Barn som får ta ansvar över familjen, lappa och laga då inte de vuxna gör det. Sådana barn växer upp och blir otrygga vuxna som ger ett otryggt samhälle. Det är otrygga vuxna som begår dessa brott vi läser om i tidningen eller se på tvnyheterna.

För en del människor är det här inte nyheter, det är vardag. För Jonny, Conny och Sonny på kåken, för Fanny och Felix som gömmer sig i förrådet tills pappa har lugnat ner sig, för Olivia som än en gång får trösta sin mamma när hon gråter och ensam plocka upp skärvorna efter ett trasigt hem.

När jag tittar på nyheterna och det handlar om människor som begått våldsamma brott eller vansinniga dåd så undrar jag om inte det saknas en mamma och en pappa i bilden.

Hej, jag heter Ida och jag jobbar med barn till missbrukare. Men inte bara barn från dysfunktionella hem, vi i nykterhetsrörelsen har verksamhet för alla barn från alla tänkbara hemförhållanden. För de som vill spela teater, gå på disco, äta glass, spela innebandy och vara med på roliga övernattningshelger. Eller bara komma iväg ett tag och glömma det som händer hemma.

Man uppskattar att 200.000 barn i det här landet växer upp med missbruk i hemmet. Och då ska ni tänka att det är ett stort mörkertal på det. Man brukar räkna att två-tre barn i varje klass har föräldrar som dricker för mycket. Föreställ dig din gamla mellanstadieklass. Kan du peka ut vilka dom två-tre barnen är? Du kanske är ett av dom. Om du inte kan peka ut någon, är det inget att skämmas över. Barn till missbrukare är specialister på att maskera sig. Det är något de måste lära sig för att överleva. Har du tillexempel träffat på Clownen, den där som vill ha allas uppmärksamhet och skratt? Eller kanske delade du bänk med Rebellen, den som aldrig kunde sitta still och helt oprovocerat började slåss? Förmodligen la du inte märke till Tapetblomman, den gör sig gärna så liten som möjligt, så liten att den inte syns. Och du pratade kanske inte så mycket med Hjälten, den där som alltid fick alla rätt på provet men som aldrig var nöjd. Dessa fyra roller brukar man prata om när man jobbar med barn till missbrukare. Och jag har träffat samtliga. Inte bara i barngrupperna, även i andra sammanhang. Vuxna människor som ännu inte tagit av sig sin mask.

Jag tror att världen skulle se mycket bättre ut om alla barn fick växa upp med närvarande, nyktra föräldrar. Barn ska inte behöva ta en vuxens ansvar, barn ska inte behöva väcka sin pappa när han somnat på golvet i köket, barn ska inte behöva tänka ut en backup-plan på hur de ska komma till fotbollsträningen då mamma lovat att ge dom skjuts. Föräldrar, se era barn! Era barn går inte i repris.

Vi skulle se tydliga resultat på samtliga ungdomsantalter och fängelser och i resten av samhället. Överallt skulle vi se trygga människor med bättre levnadsvillkor, bättre sociala förhållanden och bättre självkänsla. Jag tror inte att all världens problem hänger på denna fråga. Men jag tror att om alla barn fick en trygg uppväxt med vuxna som bryr sig så skulle världen vara en bättre plats att leva på. För jag kan tänka mig att leva utan misshandel, våldtäkter och nerknarkade livsöden. Det är sådant jag kan tänka mig att offra.

Denna moralpredikan kan verka både luddig och abstrakt. Så vad vill jag? Vad kräver jag av er föräldrar? Rent praktiskt tycker jag att barn inte ska se sina föräldrar onyktra. Där har vi det mest konkreta jag lägger fram idag. En mamma kan vara hur bra som helst på allt, men när Willes mamma har druckit så blir hon lite läskig och glansig i ögonen. En pappa kan vara bäst i världen, men Sabina tycker att pappa blir så pinsam och högljudd när han dricker. Ett barn ska kunna lita på sina föräldrar till 100% när som helst, utan att föräldrarna för den sakens skulle måste bli supermänniskor med magiska superkrafter. Det handlar om att vara närvarande. Och att aldrig glömma barnen.

Jag gick från brottslingarna på nyheterna till de människor som finns runt omkring oss. Mammor och pappor. Hur ska säcken knytas ihop? Är ni förvirrade? För mig är det glasklart. När jag ser på nyheterna undrar jag hur mycket ondska som skulle ha kunnat förhindras med, för mig, självklara åtgärder. Barn hamnar inte i dåligt sällskap, det är barnet som söker sig till det. Och det av en anledning. Hör upp föräldrar, ge era barn en bra start i livet!

Det är eran plikt och deras rätt.

/ Ida Wahlgren

Att publicera på ledarsidan i tidningen Allt om barn

Tidningen läses av föräldrar och människor som jobbar med barn