Små vänner i skogen och mördarblickar.
När jag cyklat till stan för ärenden har jag vid två tillfällen cyklat förbi ett omuntert sällskap. Vid viadukten mitt emot infarten till Terra Novaskolan satt en dag, mitt i backen på asfalten, två tokblonderade fjortistjejer och en lika ung finnig kille. Eftersom jag hälsar på alla på Terra Nova var detta möte inget undantag. I wish I had a camera. Om blickar kunde döda. Den blick de gav mig var så starkt hatisk att man undrar om de hade varit med om något värre i deras liv någonsin. Vilken energi! Jag fick typ en kick och skrattade hela vägen upp i backen. Där föddes ett mission. För några dagar senare, i samma backe, dock bara tjejerna och de hade flyttat upp på ett betongfår. Jag blir såå glad för en andra chans och jag fyrar av mitt varmaste leende och ett mjukt hej. (Inte mjukt som i farbror Bossemjukt, utan lagom trevligt mjukt.) Än en gång får jag möta Kylan. Det frostigaste bemötandet. Inte skrik tillbaka som i kvädesord, utan bara ren och kall is. Dom hatar mig. För att jag inte känner dom men likförbannat hälsar jag. Jag fnissar hela vägen upp i backen. Jag undrar vad de tänker. Vilka är de, vad har de för drömmar, tankar om livet. Nästa gång blir tredje gången gillt. Jag hoppas att de inte är turister som redan åkt hem. För jag undrar vad som kommer hända vid den magiska siffran tre. Kommer Ida åka på spö? Eller kommer Kylan till slut sänka mitt mod och förgöra allt det goda i mig? Fjortisarna är en makt att räkna med.
Igår var jag och hälsade på Magnus i Havdhem. Jag fick åka motorcykel över Sudret. Det är en vacker plats vi bor på. Jag hittade tusen hus jag ville köpa. Södra Gotland är brutalt vackert. Motorcykel är ett bra fordon att upptäcka sin ö på.
På JUNF-lägret bodde jag ihop med två ledare, varav en av de var en gammal skolkamrat. Hon frågade mig hur jag gör. Vad, undrade jag. Hur du passar in i alla kretsar, hur du kan anpassa dig till vilket sällskap som helst? Hon uttryckte sig till och med att hon var avundsjuk på den egenskapen. Jag blev sjukt smickrad och visste väl inte vad jag skulle svara på det. Ja, hur gör jag? Jag borde ha svarat; jag är skådespelare. It's my job. Eller vafan. Jag vet inte, I'm a peopleperson? Det får räcka som svar.
Ida KM och Lars mingelskola. En pratar, en lyssnar.
Såhär snygg vill jag vara jämt! Damn, girl!
Jösses pojkar, omnämnd i tidningen och mina killar.
Jenny Thomasson heter en gammal vän till mig. Hon skriver lördagskrönikan i Gotlands Tidningar. Nu ska hon skriva om kvinnor på ön som gör bra saker. Jag fick bli en av de första. Jag började lipa lite. Hon är en av de ballaste brudar jag känner! http://www.helagotland.se/gt/artikel.aspx?articleid=5405266
Mot min vilja åkte jag med pappa till Ala i torsdags för att lyssna på Lasse Åbergs band Jösses pojkar och äta helgrillat lamm. Jag fick ge med mig, det var faktiskt en mycket trevlig kväll.
Roadtrip med Henrich och Kristian i fredags. Hemma hos Krille fick vi träffa hans föräldrar och hans farfars hund Linus, en beige, skelögd chiuahaha som skäller och hatar alla som inte ger honom mat. Jag blev kär. Jag blir kär i allt som är tvärtom sina förväntningar. Vi åkte mot havet, men ångrade oss och prickade några loppisar på Sudret. Till slut kom vi till Herte där jag nästan-badade, det var lite trångt bland alla maneter så jag vet inte om det räknas.
Henrich hade födelsedagsfest igår. Kvällens två highlights var Henrich kommunist-vits och jour-bandet, som helt plötsligt står i dörren och vill spela. http://www.myspace.com/riddarna - Killarna kallar sig för Riddarna och tog tillfället i akt att spela in lite musikvideomaterial. En av killarna gick jag på dagis med.
Konsert och mat i Ala.
Intrång på kyrkogården. Henrich är porttvakt och kastar ut Krille.
Lunch i Ronehamn.
Mys på Herte.
Fest hos Henrich. Med vits-tema och jour-band. Träffade gamla godingar och grillade.
Fast i ugn för att det ösregnade och åskade.
Grabbsen och jag.
Uppladdning på ICA Maxi.
Kristian.
Henrich.
Vem skvätte vatten?
Om att kasta sig ut.
En tågluff är inplanerad. Mellan september - oktober åker jag och ser mig om i Europa. Den här hösten ska bara handla om mig. Mig mig mig. Jag behöver påfyllning och att bli satt i första rummet.
Det enda jag ska "ge" i höst är en teaterkurs tillsammans med brorsan i Uppsala i november. Då får jag betalt.
Ska testa det där med http://www.couchsurfing.org/ - Att man bor på någons soffa och får träffa de som faktiskt bor i staden. Billigt och mycket mer intressant än dyra vandrarhem. Tackar Henrich för tipset. :) Henrich som förresten fyller 23 år idag! GRATTIS! Han firade detta igår med att köpa glasögon och låta frisören gå lös på hans hår. Buddy Holly!
Det ska bli skönt att åka iväg och vara förutsättningslös. Ingen vet vem jag är eller har någon som helst föreställning om hur jag brukar vara. Jag har inte känt mig helt närvarande på senaste, ändå lyckas jag imponera på människor så till den grad att de hör av sig och berättar hur jag påverkar deras liv på ett positivt sätt. Även när jag inte är helt närvarande. Jag tycker att det är lite läskigt. Det är som att alla lever med en bild av mig, bilden av mig som hundraprocentig. Och det är den bilden jag inte kommer ha med mig när jag reser.
Jag är lite för sliten och stressad för att förklara bättre än så.
Kongressen i Göteborg 2009 var rätt ljummen faktiskt. Maten, en k a t a s t r o f. Ledarna, sköna lirare och massa nya vänner. Kidsen, några guldkorn. Universeum är så häftigt, den tropiska djungeln mitt i stan. Liseberg, adrenalin i flera timmar. Jag tror jag ska dö sekunderna innan fallet i Höjdskräcken.
Det här var nog den gnälligaste kongressen. Jag trodde först det var ett skämt, men nästan alla arrangörer eller volontärer jag pratade med hade som utgångspunkt att vara dåligt tillmötesgående. När jag hade stött på min kanske tredje otrevliga gul-västare började jag skratta. Jag som levt i vanföreställningen att göteborgare var trevliga. Näh, kongresser ska inte hållas i storstan. Det ska hållas i mindre städer där sammanhållningen och kommunikation funkar bättre.. Piteå var det bästa jag varit med om. Hur ska någonsin någon kongress leva upp till det?
Vi var på Världskulturmuséet med lägret.
Min ledarkollega Ibo. Först snäll, sen evil eye!
Mi och jag är lite schletna kanske. Sanne dyker upp i brillor och Per gillar Niklas.
Viggo och Björn säger hej.
Vi intog Heden med 70 nykteristkids. Brännboll och häng. Det var här som den riktigt lägerfeelingen infann sig!
Guled med två Söderhamnsgrabbar, jag satsade på TopModel i konstgräs, Matilda la sig på toppen av pyramiden och mina girls poserar tufft.
AK fick många nya smeknamn. OJ, AK4, E-bay, Oprah...
Sanne och jag på Liseberg. Efter tusen adrenalinkickar.
Universeum är awesome! Me with fishes. Achmed hittade en vän. De kom bra överens. Jag svettades som i tropikerna. Ledare blir trötta, Asmir och Achmed ser lite slitna ut.
Hästsimulator! Yeehaa!
Polisen känns inte lika främmande längre.
Hela ledargänget.
Sista och enda fikat i kongresscafét.
Mi tycker att jag har en mycket mer vulgär näsrynkning än min bror.
Hur ska man orka?
Hittade detta inlägg opublicerat, det skrevs för 1 vecka och 6 dagar sen.
Idag hade jag politisk sovmorgon. Min kropp sa "Jag gillar't!". Bror tog sig ut för att lyssna på intressant lärarseminarie med han som gör svensk politik sexigt med sin närvaro, Mr Fridolin. Jag vägde mellan dessa noga, men sömnen fick slå ögongodiset.
Hade planer på en tur i skogen, men vädret känns inte alltför lockande. Istället blir det långt bad och vindruvor.
Igår lyssnade vi på Maud. Och jag måste krypa till korset och erkänna Maud Olofsson som en av våra bästa politiska retoriker... Bortsett från hennes vansinnigt ofördelaktiga röst. Vem skriver hennes tal? Mauds actio och sätt att väcka pathos kittlar en smärre retoriknörd. Men något känns fel i hjärtat när en borgare citerar Tage Danielsson. Det kan inte hjälpas. Och ett Almedalstal bör inte vara längre än 30 minuter. Effektiv tid.
Hur ska jag sova på kongressen? Det är en fråga som förbryllar många just nu. Ska vara lägerledare och sova i masslogi för första gången på länge. Liggunderlag känns lite för hardcore.
Hur ska man orka leva i nuet och visionera om framtiden när man inte vet var man ska sätta ner sina fötter i höst? Jag har sökt en volontärtjänst på ett cirkuskompani i England. Nu är det tid att drömma. Och kasta sig ut.