raukan

Igårkväll var han här. Vi såg några klipp på mina Melodifestivalsdvder och bara hängde. När han var på väg ut genom min dörr, tänkte jag några snabba varv.
"Ida, du går och väntar på ett tillfälle som aldrig kommer... Nu eller aldrig!"
- Martin, vänta... Jag måste säga det här.
Flackande blickar, ett par blå varma smälta-is-ögon, illamående, jorden snurrar, nervöst skratt...
- Det är jag som skrivit lapparna...

Svaret blev att han var otroligt smickrad. Han poängterade det flertalet gånger. Men han sa att han inte känner mig och inte känner något sådant för mig men att han gärna blir min vän och lär känna mig.
Det kändes som ett bra svar. Han stannde kvar ett tag, vi skrattade åt mina små iaktagelser, att jag tappar bestick i matsalen när han kommer, att så många är involverade och att jag blir ett vrak i hans närhet. Detta skrattade vi åt och det var en befrielse. Halleluja!

Pratade med Carmen sen. Hon sa så många fina saker om mig och sa att även han sett dom sakerna. Hon, Alissa och han hade förundrats över hur jag kunde vara så glad jämt. Carmen sa att jag var magisk, har fantastisk utstrålning, är omtänksam, har busiga vackra ögon, är störtcharmig och att det inte är ofta någon blivit så populär som jag blivit på skolan, i alla linjer, skåd show allmän fritidsledare ant... och mot alla runtomkring. Alla flockas omkring mig och min positiva energi.
Carmen säger att det här bara är början. Han kastar sig inte in i saker, att han avvaktar, och att det här var det bästa som kunde hända.
Tja. Vad ska jag göra? Vilka val har jag? Jag är ju redan såld...