Myggbett i ögat?
Ah, ännu en anekdot ur mitt hyperintressanta liv. Jag har fått ett myggbett precis vid ena ögat, så en bit av ögonlocken är svullen. Mamma säger att jag kommer få ett blåmärke där.
Lite action i vardagen här i villaområdet på Terra Nova.
Familjen Wahlgren håller på att rensa ur vinden nu ("Ni flytta jao, allihopen!") Så dagen har gått åt till att gå mellan datorn där jag laddar över musik från den stora stationära datorn till den mindre behändigare (och gulligare) laptopen som jag ska få ha med mig till gööteet, till att gå och rota i kartonger fyllda av så olika klädstilar/perioder. Gick igenom en hel kartong med baggyjeans, stora säckiga tröjor och Nikekollektion på Nikekollektion (min hiphop-period i åk 8... yo.)
Hihi. En vän har berättat om hennes första minne av mig. Hon började sjuan , jag gick i åttan och vi hade skåp i samma ända av korridoren. Det här utspelar sig första dagen på terminen när alla skulle bli tilldelade sina skåp. Hon berättade att jag tydligen fått ett underskåp och beklagade mig över det för en lärare, såklart med glimten i ögat men dock med en seriös ton;
"- Vafan, jag kan inte ha underskåp! JAG HAR JU HÄNG! Det funkar inte! Det ser du väl?!"
Jag var ett sånt ärkefreak på den tiden. Hihi. Men alla har ju sina perioder, inte sant Towe? Och det är minnen att skratta åt i efterhand. (Speciellt historien om mitt 2pac-altare, men det är way another story!)
Jag hittade i alla fall fina kläder också, kläder som jag trodde försvunnit och som jag längtat efter lite grann. Så som man nu kan längta efter ett klädesplagg... Kläder från olika skeenden i mitt liv. En lila tjocktröja med trycket Terra Novaskolan på bröstet och IDA längst med sömmen nere. Alla kläder med olika Disneymotiv. Tröjan jag hade på skolfotot i nian. De målade jeansen och den lila långärmade tröjan från min första skoldag på Donnergymnasiet. Those were the days, and those were the clothes.
Tycker det är konstigt med den här vuxenifieringen av alla barnkläder nu för tiden. Eller är det jag som är cynisk och konservativ? Men var det inte så, när vi växte upp hade man tights och sandaler? Nu springer småknattar runt med jeans och klack? Nä. Barn ska få vara barn. Att bli vuxen är inget att eftersträva. Varför är det idealet? Egentligen? Varför är det vuxen man vill bli?
Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.
Towe säger att jag har stort gap. Be affraid, very affraid...
Om ett liv i ständigt rampljus.
Jag tar alltid på mig såna uppdrag. Uppdrag där man syns och hörs. Jag blir alltid tillfrågad. Kan vara för att jag är en sån person. Som alltid hanterar att prata inför folk och vara sansad. Jag är inte alltid sansad men får göra det ändå. För folk tror på mig. Första kvällen på kongressen fick jag förfrågan om att vara konfrencier på en show som är i slutet av kongressveckan, Drogvägrarnas Kulturfestival. Kan Ida tacka nej till ett sådant jobb? Att få stå på scen? Skulle inte tro det. Även fast jag gick på piller för tandjäveln så skulle jag aldrig tacka nej. Mest för att jag blir stolt och hedrad att vara utvald. Nu gick det här strålande bra trots förutsättningarna, som allt annat jag gör. Jag är en övermabitiös fan och lyckas med det mesta här i livet. Att se på bilder efteråt är alltid ett kvitto på att man faktiskt gjort det. Och få höra hur bra man var. Är det det som håller mig kvar på scenen? Att få höra hur bra jag är? Ren och skär bekräftelse?
Kanske, men mest för att jag vill underhålla. Berätta något. Göra världen lite lite bättre just där och just då.
Medeltidsveckan, tisdag 9/8 och fredag 12/8 kl 21:00 i S:t Karin ruin (Stora Torget) spelar gycklargruppen LeEr en eldsaga som jag har skrivit och regisserat. Kom dit, och berätta för mig hur bra jag är. Om ni tycker att jag gjort världen lite lite bättre, just här och just nu.
Mattias och jag i En helt ny värld på Drogvägrarnas. Klockrent sades det.
Julia 20 år
En av mina bästa i den här världen och i alla andra parallella universum fyller 20 år idag. Hon heter Julia. Julia och jag har känt varandra sen ettan på Terra Novaskolan i Visby. Vi kanske inte umgicks så intensivt sådär de första sex skolåren, men på högstadiet började vi bilda tjejmaffian i klass 77.
För er som känner Julia nu, kan ni tro att vår mysiga glada Julia en gång i tiden var kortklippt, förbannad och skrikig? För det var hon verkligen. Hon hatade skolpersonal som hette Mats, hon hatade killar i klassen som hette Jens och hon hatade franska med en lärare som hette Sigrid. Men hon älskade oss. Tjejgänget som vi så klyschigt kallades. Dess medlemmar har kommit och gått och om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte riktigt vem som har räknats och inte. Som gänget vet så är jag lite utav den naiva och dumlyckliga sorten som aldrig såg när maffian hade konflikter eller sprickor. Jag märkte inte ens när folk valde bort gänget eller gled tonårsupproriskt bort mot rökrutans "häftiga" fasader.
Men vi har haft så mycket roligt... Vi har verkligen haft roligt. Vi var dom tokiga brudarna i 77, 87 och till sist klass 97. Vi hade varandra och bangade inte för att gå genom korridoren sjungandes schlagers i armkrok, ställa upp med otaliga spex på skolans soaréer, prata, skråla och skratta högt i matsalen och klä ut oss så fort vi fick tillfälle. Vi var en grupp somliga hatade för att de inte klarade av den utstrålande säkerheten vi gav. Vi var också ödmjuka, trevliga och behandlade andra med respekt. Och snygga.
Många har bestående men från högstadiet. Det har jag med, många lyckliga men, exempelvis så fort jag hör Carolas Mickey så minns jag koreografin och den svettiga gympasalen, jag minns outfiten som bestod av strumpbyxor med shorts över och ett virvarr av kulörta tröjor, när jag rättar till min BH kan jag inte låta bli att lyfta upp brösten och säga BOOBCHECK och när jag cyklar förbi Södervärnskolan i Visby känner jag (i ett sentmentalt läge) en våg av olika känslor från högstadiet. Blod, svett och tårar. Men mest skratt. Alla lektioner som upplyftes av tjejerna och deras upptåg, alla raster då vi sjöng sånger eller spanade på killar, alla spex och shower vi gjorde...
Något annat skönt med det här gänget är att vi nu idag fortfarande är vänner. Men vi behöver inte den där intensiva kontakten att höras varje dag, varje vecka... Vi hör ihop. Det kan ha gått månader sen vi sågs sist och när vi väl möts så är det det mest naturliga i världen. Jag tror det är för att vi har genomlidit en tuff perioden i uppväxten tillsammans och gjort något bra av den.
Mina tjejer, och Julia dagen till ära, jag älskar er och idag ska träffas. Vi ska till Tofta, ha det mysigt och ikväll ska vi ut. Utgång med världens snyggaste och härligaste tjejgäng.
En förhistoriskt gammal bild från ett av våra otalet linedance/akrobatik-uppträdanden.
Imagine peace.
You may think "well, how are we going to get one billion people to think PEACE?"
Remember, each one of us has the power to change the world.
Power works in mysterious ways.
You don't have to do much.
Visualize the domino effect and just start thinking PEACE.
Thoughts are infectious.
Send it out.
The message will circulate faster than you think.
It's time for action.
The action is PEACE.
Spread the WORD.
Spread PEACE.
/Yoko Ono
Per och Ida, som vi är vana att se dom.
Min mamma.
Direkt när jag vaknade den här morgonen och klev in i köket gav min mor mig en släng ångest. Hon slog upp tidningen med reportaget om Robert Wells och hans Rhapsody in rock-gäng som spelade i Visby igår. Vår familj hade länge pratat om att gå men det föll på att biljetterna gick på runt 500 styck. Så vi struntade i det, men mamma ville gärna gå. Vi andra tyckte att då kunde hon väl gå ensam, om hon så gärna ville, men då blev hon sur och tyckte vi var tråkiga. I varje fall, nu stog hon där med tidningen i handen och en smått anklagande blick. "Sei har! Dei har kunde vi ha vart på. Dumt att vi int gick tycka ja... " Jag och pappa replikerade med att det är fullkomligt onödigt att älta det, för nu går det inte att ändra på. Men mamma sa att hon skulle älta det "tills hon va klar mei de!" Ett litet stick av ångest slog mig när jag tittade i tidningen, då både Henrik Hjelt och Mikael Tornvning varit närvarande. FAN, sa jag och åt min frukost som en otroligt bitter Ida. Varför måste hon dra upp det direkt på morgonen? Morr. Nu är min dag förstörd.
Jag åt min frukost, läste allt annat lokalt som hänt... "Myror invarderar kvarteret Myran", "Efterlängtat guld i Varpa-SM" och "Bra badvatten på gotländska stränder".
Klädde på mig och slängde en blick på mina nya skor jag köpte igår. Jag har aldrig varit en sko-tjej men efter att ha räknat och kommit fram till att jag äger 21 par skor så undrar jag var gränsen går.
Så ringer telefonen. Det är mamma som har åkt till stan. Fortfarande lite butter på henne svarar jag ganska drygt och ovänligt bemötande. Då säger hon sådär gulligt och mjukt som bara mammor kan säga att hon är inne på Din Sko och står och håller i ett par exakt likadana skor som jag köpt och frågar om jag tycker det är okej om hon också köper såna. För när jag sov i morse provade hon mina skor och tyckte dom var så sköna och roliga (Briune mei indianfransa)...
Då kunde mitt blödiga hjärta inte annat än smälta för min mors hänsyn till mitt tyckande och tänk.
- Självklaaart får du köpa dom! Det är ju bara roligt om vi har likadana skor!
Min mamma fnissar.
- Vill du verkligen ha samme skor sum mamma?
- Jo, då kan vi gå och göra Göteborg, du och jag, med likadana skor!
Mamma fnissar.
Bror, far och mor på Sudret. Skön bild.
Gunatt.
Gunatt siv gutt tei leitn u stour kring haile u land.
Dagn jär yvar u nau gar vör tei droimars land.
Fo imorgu jär ein nöiar da, u ju undra va han kan gi. Ska dei blei ein feinar dag, ar dei ingen sum kan sei...
Gunatt siv gutt u tack fo ida tei dei leile ven. Ja ynska att teidn gar fort tei vei möits um igen.
[ För de fastlänningar som behöver en översättning, hör av er ]
Förlåt dig själv.
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.
/Jonas Gardell
DAAARIIIN!!!
Igår var jag på Uggla, Lena och Darin. Det här är min konsertupplevelse.
5500 personer hade sökt sig till Kneippbyn (ett dyrt och rätt överskattat sommarland, men där finns dock Pippi Långstrumps hus i original, det är respekt!). Läget för scenen är väldigt bra, med Östersjön, solnedgången och klippkanten som kuliss. Det är alltid kul med såna här stora konserter på ön på sommaren, alla man inte vanligtvis träffar under sommaren såsom gamla polare, klasskompisar, deras föräldrar och familj och andra människor träffar man här. Alla kryper fram från sina sommarstugor och vill se lite show. Vilket det verkligen var måste jag säga.
De började med Darin. Och det hördes. IIIIIIIIIIIIIH! DARIIIIIIIIIIIIIIIIIIN! Men jag kan inte klandra dom små 14åriga liven. Får rejäla flashbacks till min Backstreet Boys period. Snacka om ont i halsen dagen efter. Och Darin är faktiskt en bra artist. Han är duktig. Först tyckte jag bara han var en fjant, men det är ju alltid lättare att tycka illa om något som man "ska" tycka illa om än att lyssna och känna efter vad man själv faktiskt tycker. Och jag tror att Darin kan bli riktigt bra. Om han inte blir förstörd i industrin så att säga. Jag tror jag gillar hans image. Så oskuldsfull och inte den minsta anspelning på sex. Thank God! För det är jag rätt trött på nu. Han verkar bara vara så snäll, god och glad att få vara med om det här äventyret och "få syssla med det han älskar, musiken".
Konserten då? Ja, repliken "det här är från min debutplatta" borde direkt bytas ut till "det här är en låt från min ENDA platta"... Haha. Materialet är direkt tomt och platt, känns som om man väntar på Money for Nothing och sen är det klart. Scenshowen räddas av två manliga dansare som är proffs rakt igenom. Två överflödiga körtjejer som knappt hördes (VARFÖR måste dom alltid vara smala och snygga?) Vad var deras funktion?! Morr.
Innan en låt sa den publikfriande Darin de magiska orden som numer känns som ett obligatoriskt inslag på pojkpopsfronten... "Nu måste jag ha hjälp av en tjej från publiken...." SKRIK. Men alldeles för fort för att känns äkta glider en blond liten Maria in på scen. Hennes uppgift blir att sitta bredvid Darin när han sjunger till henne. Det blir fruktansvärt obekvämt i det Wahlgrenska lägret. Jag kan knappt titta! Hon bara sitter där och ler nervöst åt en Darin som smådansar och gör gester med armarna. Vad förväntas hon göra?! Bara sitta där?! Kunde han åtminstone inte dansa lite med henne! Det är en fullkomligt onödig scenisk effekt! Och jag kan knappt titta! Till slut får flickstackaren äntligen föras av scenen av en av körtjejerna. Darin följer inte ens henne till dörren så att säga. Och jag kan titta igen...
Efter Darin byggs scenen om, mer avencerat och med ett etage högre spelplats. Nu är klockan Lena Philipsson. Äntligen. Lena kör igång och är bara sådär läcker på scen som bara Lena kan vara. Där snackar vi starquality! Med ett klockrent mellansnack och bitska kommentarer får hon hela publikhavet att skratta rakt ut. Hon bjuder på gamla hits från igår och nytt material från idag och i en sång bjuder hon upp, one night only, the låtskrivare himself - ORUP - som har sommarstuga på ön och därför kändes självklar som gästspel. Så blir det schlagertime. Inledde Det gör ont via piano och allsång, och yes, senare med ett omtalat mickstativ. Dansa i neon med inslag av Prodigys Firestarter (jamenvisst, helt galet, men faaan så bra!) Kärleken är evig, i duett med Darin till alla flickors förtjusning att få se honom igen. Lena var intensiv och såg ibland smått berusad ut, men det är för att hon ger verkligen allt på scen och hamnar i ett tillstånd "utan kontroll under kontrollerade former" som hon själv kallade det. Lena är ju privat rätt blyg och tillbakadragen. (Hon och Måns Herngren har hyrt vår sommarstuga, så vi vet..)
Där Lena slutade tog Uggla vid. Har aldrig varit något större fan men det är något i hans melodier och hejarklacksramsor som får en att ryckas med. Han är också rolig i sina mellansnack då det ibland känns som om han driver med sin egen publik. Ett annat uppskattat bidrag är när han river av med "Bakom mina solglasögon" och under 10 sekunder plockar av dom och visar sina annars hemliga ögon till Ugglapublikens lyckliga tjut. Han är också modig, då han inte bara lirar hitsen utan också låtar för de riktiga fansen. Helt uteblivna blev till exempel både 4 sekunder och Jag mår illa. Men andra givna akter fanns på pappret, Trubaduren, Pompompom, Nu har pappa laddat bössan och som avslut tillsammans med Darin och Lena - Är det efterfest på eran balkong och Ska vi gå hem till dig?
En helkväll för alla smaker. Det blir min recension.
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Jag borde läsa mer Jonas Gardell. Det var länge sen sist. Kommer ihåg den tiden då hans ord var lag. Då jag skrev texten "Förlåt dig själv" överallt och kunde den utantill. Han är fortfarande en av mina största inspirationsskällor. Försöker just nu läsa Ringaren i Notre Dame, utan vidare framgång. När vi åker till Paris med klassen (just det, you heard me, jag ska till Paris at last!) så ska vi ha läst den boken. Det är i oktober. Jag har börjat läsa nu. Ambitiöst, ey? För jag har helt tappat läsförmågan. Har noll självdisciplin. Men jag har blivit bra på att gå ut i skogen och springa faktiskt . Det är skönt det. Att bara springa och svettas. Aamen. Med hiphop i öronen och improviserade moves i skogen. Där ingen ser och dömer mina steg till Missy Elliots gamla album.
Idag har jag spenderat tid med världens bästa Towe. Vi kommer ha kul i Göteborg. Oh yes we will.
Gotland är vilt och vackert. Vi får se hur Göteborg kan motsvara mina förväntningar.
Me on the Grålle af Buttle.
I väntan på något nytt.
När jag ska sova på kvällen, pirrar det i magen. När jag vaknar på morgonen, pirrar det i magen. Det första och det sista jag tänker på är mitt framtida rum. På Wendelsbergs folkhögskola.
På Wendelsberg kan man bo på tre olika ställen. Hilton, Slottet eller Mellangården. Jag fantiserar att jag ska bo på Mellangården. Har hört rykten om att skåd och showeleverna brukar få bo där. Jag ska bli en skådelev. Hör bara på det. Jag ska tränas för ett framtida yrkesliv som skådespelare. Jag ska också få en yrkestitulation: Teaterpedagog. Som jag har längtat.
Jag fantiserar hur jag ska inreda. Hur ska jag ställa sängen? Nära fönstret eller intill ena väggen? Mitt i rummet? Får man hänga upp tavlor? Ska jag ta min bästa flagga med mig? En regnbågsfärgad flagga med ordet PACE skrivet i vitt. Köpte den i Italien på klassresan. Italienarna hängde den på sina balkonger för att visa för omvärlden att de ville ha fred. Det var rätt mäktigt när vi åkte tåget genom det vinfältstäta och magiska Toscana, när vi kom in i städer hängde det sådana flaggor på varenda balkong. PACE. The word is PEACE.
Raukan på en rauk. Pappa är nöjd med sin fotografinsatts.
Much to do, and less time to do it on.
Jag borde göra lite nyttiga saker idag. Så som packa inför flytt, jobba med regi eller något annat som rör min pjäs, boka tid hos optikern, städa, trycka t-shirt tryck eller ut och springa. Får se vad jag väljer när jag har vaknat ordentligt.
Tanken med min blogg är att förflytta mina skriverier till ett nytt forum. Där jag kan ha bilder med också. Och visst är adressen snygg? :) Lockande. Visst kommer jag att skriva mer här, ni som läst mina tidigare kåserier. Ni kommer inte bli missnöjda. Ni kommer få läsa mina filosofier och vardagsrutiner, diskbänksrealism - så mycket ni behagar!
Jag är rätt stressad nu. Efter att ha haft en riktig semestervecka nu så går jag i taket av minsta lilla. Ni som känner mig vet vilken ambitiös sucker jag är. Ska göra allt till 100%.
Så varför sitter jag här och slappar? Hmm. Borde verkligen gå och göra nytta.
Det regnar på Gotland. Stackars turister.
Ikväll blir det UNFkväll med film. Det var länge sen sist.
Snickeliding!
Pappa och jag uppe vid Hoburgsgubben på södra Gotland. Pappa ser lite nervös ut, kan bero på att vi står intill klippkanten och han har lite svindel. Hihi.
Gotland är vackert.
Nu har även jag sökt mig till denna trevliga och trendiga exibitionism.
Well.
Idag var vi ute på en bilfärd till Sudret, södra Gotland. Jag, mamma, pappa och broder Per. The Wahlgren Family. Som Simpsons fast annorlunda.
Tjoflöjt!
