raukan

... man klickar in sig på någon annan random gotlännings facebook helt apropå och har 11 vänner gemensamt. Och 5 av dom har man kysst.

Karin körde bilen ut till Roma med mig och Towe som passagerare. Där ute väntade en Amanda. Vi gick och såg premiären på Romateaterns Revisorn av Gogol. I bilen hade vi försökt vara optimistiska till valet att gå från Romateaterns signum Shakespeare till något ryskt. När vi kom fram till Amanda skämtade hon om hur gotlänningar alltid vill att allt ska vara som det alltid har varit. Vi skrattade åt hur konservativa vi uppfattas och gick in i Roma klosterruin.

Det är alltid en fröjd för ögat att se Romateaterns pjäser. Det är magisk miljö, vackra och smarta scenografier och kostymer. Och bra skådespelare. Eller? Miljön är outstanding, scenografin står fortfarande i sin fulla prakt, inget man kan slå dom på fingrarna för. Kostym också. Vad beträffar skådespelarna är mina minnen idag kvar hos de yngre förmågorna. Mattias Linderoth känns övertygande som sprätten från S:t Petersburg. Och jag hoppas att man ger Sandra Huldt det utrymme hennes karaktär förtjänar. För hon är den enda som är riktigt rolig i denna fars. Och såklart Peter Järn. Vad mycket det gör med någon som pratar som en läspande Björne - så kallad comic relief. En komisk lättnad. För igår var det rätt ljumma timmar på Romateaterns läktare. Tyvärr. Bågen var späng och vi aktade oss för pilen  - som aldrig kom. En 3timmars uppförsbacke med ett genialt farsavbrott då sprätten blir ruskigt full och då är det enda gången jag kan säga att det är fars. Jag kan räkna mina skratt på en hand. Då ett enda av dom var sådär skönt från hjärtat. Nej. Jag säger Njet. Ska det vara fars, så ska det vara FARS! Då ska man fan köra the full monty och det i ett rasande tempo.
Men gå och titta själva, låt inte mina åsikter bestämma något. Romateatern behöver allt klirr i kassan dom kan få. För det är en bra teater och en omistligt spelplats. Jag önskar bara att dom kunde hitta tillbaka till magin. Och på tal om den magin så var Andreas Nilsson och tittade. Vi suckade i grupp. En midsommarnattsdröm 2002, where did you go? Om jag hade varit lite galen igår hade jag gått fram till honom och sagt att jag har hans scenkläder hemma hos mig. Men någon måtta fick det vara, för jag gick nämligen fram till en annan betydelsefull skådepselare i mitt liv.

Det var många gamla Romarävar på premiären. På raden framför mig satt Peter Sundberg (Macbeth 1998), Andreas var där som sagt och andra bekanta ansikten och kroppar. I vimlet såg jag den långa figuren, konstant rökandes. Sten Ljunggren. För min generation är han väl mest känd som den läbbiga rektorn i Kenny Starfighter och mysgubben i Skärgårdsdoktorn. Jag kände en sån stark känsla av  "säg nåt nu, det kan vara försent imorgon". Så efter föreställningen, när han såklart tände sin cigarett, knackade jag honom på axeln.
Ida - Hej.. Jag skulle bara vilja... tacka dig.
Sten tittar på mig som "jag har väl inte spelat nu?"
Ida: För din karriär och saker du har gjort.
Sten ler mot mig och tackar så mycket.
Här borde Ida gå. Göra sorti. Allt var sagt. Men NÄÄH. Så funkar inte jag. Tydligen.
Ida: Jag såg faktiskt Kenny Starfighter för ett tag sen! Ska du vara med i långfilmen?
Sten med fru skrattar lite lätt.
Sten: Nej, det är nog en annan handling nu, min karaktär är inte med...
Sen tror jag att jag avlägsnar mig och tackar än en gång. Jag har en känsla av pinsamhet i minnet, men jag tror inte det var så farligt. Det är ju inte första gången jag göra något sånt här. Och nu kan jag gå till frid. Jag har tackat Sten Ljunggren för hans arbete. Det känns bra.

Något som är lite lurigt med mig är att skjuta upp saker och ting. Nu ringde Elena och ville träffas 11 istället för 10. Då lägger sig hela min fascistiska morgondisciplin att hinna dit till 10 prick. Sitter och slösurfar. Lyssnar på icke-medeltida musik. Men projektet finns i hjärnan hela tiden.

Tänk att jag har levt med det sen september. Fick första glasklara visionen på färjan när jag skulle flytta till Uppsala. Grep tag i närmsta spypåse, slet pennan ur min korsordslösande faders hand och började skriva. Idén håller ännu. Jag brukar ta fram den spypåsen ibland och fnissa lite. Kreativ process á la kräk.

De senaste dagarna har gått till att köpa tyger, göra schema och nu ska jag åka till ÖB och köpa 100 maschaller, 15 flaskor lampolja och några handdukar. Spännande att ha en budget för första gången. Man kan faktiskt handla saker.

Ikväll blir det premiären på Romateatern. Revisorn av Gogol. Klassisk förutsägbar fars.. :) Kanske ingen recension, men nog kommer lite intryck att publiceras här. Är man en kulturtant måste man ha en åsikt om den lokala arenan!

I argumentation mot killar på högstadiet blev det en hel del bitskt "Ja, men killar ligger ju typ fyra år efter i utvecklingen!"

Idag när jag surfar runt på facebook hittar jag gamla manliga högstadiespan och flammor, vänner och fiender av min årgång, som är In a relationship med flickor födda 88-89-90. Till och med en 91:a. Jag är inte åldersfascist, men det känns som om en tidsmaskin skulle sitta fint, tänk att slänga in det i argumentationen från högstadiet. Jag ska åka tillbaka i tiden och säga till wannabehiphoparen Ida, 14 år - Du har nåt där tjejen, fortsätt med den argumentationen! It will pay off later.

Jag blir galen. Det händer lite för mycket just nu. Pappa kommer klockan 12 och plockar allt jag äger och har. Jonas Gardell har blivit hedersdoktor i teologi och håller tal på SVT24. Jag har blivit bortrövad på picnic av Mi, Robert, Martin, Peter och Jocke. Jag har träffat David G från Wendelsbergs, han gick i tvåan när jag gick i ettan och vi har pratat kultur och ätit glass. Och en massa annat... Uppdaterar när jag kommit till ro.

Och just det, Lelle och Tinou har blivit avskedade från Wendelsberg och därmed också från Junis. Hej och hå. Känner inte att det är mitt ansvar att förmedla varför och hur, om ni undrar något så hör av er till Wendelsberg. Där hittar ni svaren.