raukan

Nej nej nej. Jag får inte. Jag borde verkligen inte. Det går inte. NEJ. Inte en chans... Varför skulle jag sabba det här? Dumt dumt dumtelidumt. Det finns så många andra att välja på. Det skulle vara så olidligt dumt och onödigt. Samtidigt som inget stämmer så stämmer allt. Jag känner mig inte värdig den uppmärksamheten på ett sånt där destruktivt och fånigt sätt.  Jag är så less på att jag själv är så utstuderad. Spela inte samma kort, kvinna! Du spelar ut dig själv! Don't get involved! Ta dig ur levande!
Jag måste släppa det. Let. It. GO!

Å andra sidan blir jag så less på de som säger sig leva i carpediemtjaffset, men inte vågar ta en enda chans. Sånt jävla hyckel!

Jag ska sluta tänka. Helt klart.

Har haft en störtskön kväll hos Jonas och Conny. Ont i magen och halsen efter indisk mat och brutala skratt. Tokroliga norrlandskillar med svårt kommunikationssystem!! D.V.D - De vet du!! Leverera! Dominera! Ja köper de!

Så kom en helg igen. Och det där sökandet känns om än mer avlägset och resultatlöst. Jag måste komma in i matchen.
Men jag vet ju vem jag vill spela med? Om jag inte får rött kort.

Jag tycker det är väldigt roligt att ägna flera timmar i veckan åt musikal. Gotlands musikalkompani är föredömligt och Sofia är en fantastisk människa som får ihop detta och skapar en så kreativ miljö. Jag har utvecklats i både sång och dans och i att lyssna och betrakta tonåren i dess slutfas (dvs, de som är på väg mot studenten...) och jag är så glad att jag vågade mig på att söka. Som Wayne Gretzky sa:
Du missar 100% av alla de skott du inte skjuter.

Men jag känner att jag saknar teatern. Den där livsavgörande. Samhällsdebatterande. Viktiga. Jag längtar efter när jag får ge mig in i sådana projekt igen. Har valt redovisningstexter till mina elever därefter. Några väldigt berörande texter. För jag saknar teater som mediet att förändra. Finns ens de tankarna på den här ön? Ska man behöva göra allt själv?! :)

Julia har börjat skriva på ett sådant livsbejakande sätt och jag kan bli väldigt rörd när jag läser hennes blogg... för att hon är Julia igen. Den där Julia som jag älskar. En av mina bästa och närmaste vänner. Det fanns en svår tid då jag undrade om vart hon och hennes personlighet tog vägen (i ett rent filosofiskt perspektiv) men så gick allt "åt helvete" och hon återuppstod, minus 25 kg. Vi kastar våra sorger bakom vår rygg, vi ser dom inte mer, vi ser dom inte mer... Men bearbetningen har bara börjat. Och då finns vi där med våra skyddande vingar. Såhär beskriver hon mig...

[...] Iaf är denna tös en vän som jag vårdar ömt - tror jag iaf att jag gör. Hon är den enda jag vet som faktiskt ser något gott i alla människor, hon är den som avstår alkohol och hon kan inte bara skriva teatrar - utan hon kan även få en på gott humör, hur illa det än är. Ida är min förebild!

Här håller man på att bryta ihop av stress och trötthet och i ett försök att bli lugn satte jag mig vid tv:n och zappade in mig på Barack Obamas välkomstkonsert We are one vid Lincoln Memorial. Känslan av att vara del av något större gjorde sig så påtaglig. Att det finns faktiskt lite viktigare saker än att kräkas prestationsångest inför sitt jobb, stirra sig blind på räkningarna som man inte kan betala förrän lönen kommer, stressa upp sig inför ideella projekt och överanalysera varje steg han tar.

Man borde fira med jenkarna idag, de har fått sin frälsare. Barack kommer rädda oss från apokalypsen, Hitler och oss själva. Vi kan få tro det idag åtminstone. Att det goda vinner på slutet.

"... Att först så föds man ju.
Tusen trådar virar in sig i ens liv - oundvikliga trådar, så är det.
Och när man sen blir vuxen och möter andra människor,
som också har tusen trådar var och en, så...
Kommer du dom för nära - börjar trådarna trassla ihop sig...
Och dom är långa sådana där trådar.

Det finns trådar till alla människor, till och med upp till himlen
- upp till dom döda.
Det är därför du ibland kan få den där underliga känslan
av att inte kunna närma dig en människa,
det är trådarna, Nymse - trådarna som hindrar.

Och jag har trådar
- överallt - helt ihoptrasslat är det,
det är därför man inte alltid kan komma mig nära..."

Jag är trevlig mot människor. Även om de kommer med Vakttornet och vill prata. Jag har en återkommande dam som vill prata med mig om de stora frågorna. Om Gud. Idag hade hon sin karl med sig.  Idag ville hon prata om "Vad är sanningen om Gud? Bryr sig Gud verkligen om oss? Hurdan är Gud? Har han ett namn?" När hon frågade om han hade ett namn bröt jag inte rätt fort med ett "Eller hon...?" Damen skrattade till lite, som i "skämtare där". När hon säger att hon kommer tillbaka någon dag så vet jag inte hur jag ska svara. Visst, det är trevligt att prata lite med de religiösa, men jag vet inte om hon förstår att jag inte är intresserad av att gå med. Om hon tror att hon ska få över mig till hennes lag. Kanske borde göra en tydligare markering nästa gång...

Inga roliga nyheter på helagotland.se. Mojjes akuta hjärtoperation, varsel hit och varsel dit... Hur ska det gå för oss människor? Tur att två avsnitt Simpsons går varje dag på kanal 6.

Nu sitter jag på jobbet och har just planerat klart torsdagen och fredagens lektion. I rummet bredvid hör jag musikMalin sjunga. Det är lugnt och skönt. Jag har ont i röven efter att faktiskt ha suttit ner i mer än en timme. Tänk att ha kontorsjobb och sitta ner hela dagarna. I. Would. Die. Tror det beror på att jag har tappat lite vikt på röven också, lite mer benigt än vad jag minns. Förlorat min trogna kudde. Pruttkudde. Ha. Ha. Ha.
Jag skulle vilja berätta om mina elever, spännande grupprocesser, deras vansinnesidéer och så vidare. Men tystnadsplikt råder och jag kan väl på det hela taget säga att det går bra.

Att se fram emot. När jag tittar i kalendern ser jag små och stora event som sätter sån där förädlad stenskant på tillvaron. På fredag ska jag och mamma äta finsushi på Bakfickan. Oh la laaa.. Julklapp från mor. Vecka 9 åker jag till Göteborg och helgen där blir det Malmö med storebror och se deltävlingen i Melodifestivalen.

Och just nu hoppas jag att det fortfarande finns nybakade semlor i cafeterian som skolan bjuder sin personal på idag. Jag har lärt mig att tycka om semlor. Är det kanske mer en negativ än en positiv sak? Men utan mjölk, för i helvete. Semlan ska ätas torr!

Lördagkväll. Visby. Hade flera bra erbjudanden om vart kvällen skulle barka hän. Så blev det int' na! Citat: Min kollega Conny som representerar den norra delen av landet. Känner mig nästan lite febrig, ont i huvudet och fryser. Usch.

När jag plockade lite hår från min unibrow, alltså mellan mina ögonbryn, började jag fundera på hur jag skulle se ut i smala, plockade ögonbryn. Det är rätt svårt att tänka sig. Jag är väldigt förtjust i mina ögonbryn. Kommer ihåg på den tiden när det fanns tjejer som rakade av sina ögonbryn och målade dit nya (för det händer väl inte längre, eller hur???) Men det finns väl säkert en charm i det.  Det kanske är på den vägen vi vandra i vår hets mot kroppshåret. Jag rakar håret under armarna i hygiensyfte. Jag luktar godare då. Benen, nedanför knäna, vaxar jag nån gång om året, främst för att det gör ont att ha strumpor.. :D Feminism med modifikation?

Idag hämtade jag och pappa mamma på flyget. Med samma plan kom Mojje, vår gotländska representant i Let's dance. Han såg sliten ut. Min mamma tvingade mig att gå fram och säga att jag tyckte han var såå braa i första programmet. Han blev glad fast han var trött och skämtade om att han borde spotta ut tuggumit nästa gång. Han är ju en så härlig och go göteborgsgubbe! Min favorit, som jag sedan länge tippat ska ta hem hela skiten, visade sin standard igår och kom först - Morgan Alling. Detta fantastiska maskrosbarn som växte upp som pajas och blev en otroligt bra skådespelare imponerar alltid på mig. En barndomshjälte som fortfarande sätter spår.

Dags att sova bort den dåliga känslan av sjukdom. Usch usch usch.

Min höst har varit harmonisk. Träna, äta bra, ta det lugnt. Ta hand om mig själv. Brytit mina stressmönster. Såklart kommer en galen vår. Jag som hade vant mig med lugnet. Jävla skit. Nu har jag prestationsångest och kalla händer i fyra veckor, då jag undervisar varje dag. Efter två dagar med min klass är jag kär. Dom är underbara. Det kommer bli fina fyra veckor. Parallellt med undervisning ska jag börja med vattengymperiet. Lära mig göra pass och gå med en instruktör på hennes pass. Sen är det ju musikalen... Där går 7 timmar i veckan, då vi nu börjar med söndagsrep. Så hade jag ju tänkt ta körkort i vår. Fan i helvetes jävla skit vad jag hoppades att jag skulle ha tid med det. Kanske jag lugnar ner mig efter dessa första fyra veckor, då jag inte vill tänka på annat än kursen.

Så har jag fått besked om att vi kör In exspectatione mortis i sommar. Yes. Vi upprepar succén i en deluxeversion. Tyvärr med två avhopp, så nu ska jag någonstans ha tid med att hitta ersättare och fler jag vill ha med i ensemblen.

Ja ja. Jag fick i alla fall hösten...