raukan

Fan. Jag känner mig så nere. Det regnar. Jag har drömt mardrömmar. Det känns som om jag saknar. Nu kommer dagens självutlämnande, purfärska "sanning" som jag kommit fram till på senaste...

Jag kanske alltid har hakat upp min trygghet och stabila punkt på någon man. Den stabila och trygga punkten brukar innebära en man som uppskattar en och man är speciell för den, dom kanske till och med är kära i mig. Albin var en sådan punkt väldigt länge. Men sen åkte han iväg, förlorade sin mobiltelefon och han föll. Adam föll. Men jag hade ju andra punkter, inget att oroa sig över. Så föll min granne igår. Jag som ett tag trodde att han var kär i mig och satte mig högt på någon slags känslomässig rangordning. Men igår förstod jag att det inte var så. Och det känns. Inte för att jag hade känslor för honom mer än granne/kompis/hatanärhanlekerpsykolog-känslor. Men det är på något sätt som att han lämnade mig så totalt ensam, nu när jag inte har Adam att haka upp mig på.

Varför måste jag alltid ha någon? Inte för att vara ihop med, utan för att just haka upp mig på. Känna att han alltid finns där. Oavsett om jag betett mig dumt, om jag gråter eller bara vill höra honom andas i telefonen.

Så. Bekräftelse? Jag har alltid skytt det ordet, för jag har alltid ansett mig som stolt, vacker och självklar. Inte ska någon behöva bekräfta mig, jag vet redan att jag duger som jag är och har rätt att ta för mig. Men vad är det annars?

Sedan jag flyttat till Uppsala har jag fått mycket tid att tänka. Vem är jag? Och inte bara de vackra sidorna med rosa fluff utan även de mörkare, som alla människor mer eller mindre har. Skolan lär mig förstå min omvärld, min omvärld lär mig att förstå mig själv. Och det är smärtsamt emellanåt.

Jag var så jävla nöjd med vem jag var, den som ni såg mig som och som jag kände att det var rätt att jag var.. 

Men vem är jag nu?