raukan

Så. Var det klart. Jag vet inte vad jag ska känna, oro inför att bli kritiserad eller ett ryck på axlarna. Jag har skickat in min pathosargumentering nu i alla fall. Och jag publicerar den här. Kommentera gärna, den ska ändå dissikeras den 14/2. Jag orkar inte bry mig.

Tanken är att vi ska rikta oss till en speciell publik och då har jag tänkt att detta skulle bli en ledarsida i en typ Alltombarn tidning. Och pathos innebär att vi ska väcka känslor.

Parantes! Jag skriver att jag jobbar med missbrukarbarn. Det är en sanning med modifikation. Ja, jag har en barngrupp inom IOGT. Nej, inget av mina barn är uttalat där för att dom har problem hemma. Så det inte blir några missförstånd.

So. Here we go.

Om alla dessa bortglömda barn

I tidningen läser vi dagligen om hur människor skadar varandra. På tvnyheterna får vi de visuella bilderna. Det handlar om brott mot lagar och det handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi får motvilligt ta del av de som slår sina nära och kära, vi ser hjälplöst på när poliserna jagar tjuvarna och vi kan inte blunda för de psykiskt sjuka som dödar människor i samhället runt omkring oss.

Det är upprörande, för det finns ingen enkel lösning. Visst kan man tala om inspärrning av dårar och livstid för kriminella, men borde vi inte göra något innan det går så långt? Vad får människor till att begå dessa gärningar?

Jag tror att allt börjar i hemmet. Barn som växer upp i en otrygg miljö blir otrygga vuxna. Otrygga vuxna ger ett otryggt samhälle. För mig är det enkel matematik. En känd ingridiens i otrygga och instabila hem är alkohol och andra droger. Barn som växer upp med en mamma som blir oigenkännlig och oberäknerlig och en pappa som lovar och lovar men ingenting håller. Barn som inte vågar ta hem sina kompisar av rädsla att föräldrarna ska vara påverkade. Barn som får ta ansvar över familjen, lappa och laga då inte de vuxna gör det. Sådana barn växer upp och blir otrygga vuxna som ger ett otryggt samhälle. Det är otrygga vuxna som begår dessa brott vi läser om i tidningen eller se på tvnyheterna.

För en del människor är det här inte nyheter, det är vardag. För Jonny, Conny och Sonny på kåken, för Fanny och Felix som gömmer sig i förrådet tills pappa har lugnat ner sig, för Olivia som än en gång får trösta sin mamma när hon gråter och ensam plocka upp skärvorna efter ett trasigt hem.

När jag tittar på nyheterna och det handlar om människor som begått våldsamma brott eller vansinniga dåd så undrar jag om inte det saknas en mamma och en pappa i bilden.

Hej, jag heter Ida och jag jobbar med barn till missbrukare. Men inte bara barn från dysfunktionella hem, vi i nykterhetsrörelsen har verksamhet för alla barn från alla tänkbara hemförhållanden. För de som vill spela teater, gå på disco, äta glass, spela innebandy och vara med på roliga övernattningshelger. Eller bara komma iväg ett tag och glömma det som händer hemma.

Man uppskattar att 200.000 barn i det här landet växer upp med missbruk i hemmet. Och då ska ni tänka att det är ett stort mörkertal på det. Man brukar räkna att två-tre barn i varje klass har föräldrar som dricker för mycket. Föreställ dig din gamla mellanstadieklass. Kan du peka ut vilka dom två-tre barnen är? Du kanske är ett av dom. Om du inte kan peka ut någon, är det inget att skämmas över. Barn till missbrukare är specialister på att maskera sig. Det är något de måste lära sig för att överleva. Har du tillexempel träffat på Clownen, den där som vill ha allas uppmärksamhet och skratt? Eller kanske delade du bänk med Rebellen, den som aldrig kunde sitta still och helt oprovocerat började slåss? Förmodligen la du inte märke till Tapetblomman, den gör sig gärna så liten som möjligt, så liten att den inte syns. Och du pratade kanske inte så mycket med Hjälten, den där som alltid fick alla rätt på provet men som aldrig var nöjd. Dessa fyra roller brukar man prata om när man jobbar med barn till missbrukare. Och jag har träffat samtliga. Inte bara i barngrupperna, även i andra sammanhang. Vuxna människor som ännu inte tagit av sig sin mask.

Jag tror att världen skulle se mycket bättre ut om alla barn fick växa upp med närvarande, nyktra föräldrar. Barn ska inte behöva ta en vuxens ansvar, barn ska inte behöva väcka sin pappa när han somnat på golvet i köket, barn ska inte behöva tänka ut en backup-plan på hur de ska komma till fotbollsträningen då mamma lovat att ge dom skjuts. Föräldrar, se era barn! Era barn går inte i repris.

Vi skulle se tydliga resultat på samtliga ungdomsantalter och fängelser och i resten av samhället. Överallt skulle vi se trygga människor med bättre levnadsvillkor, bättre sociala förhållanden och bättre självkänsla. Jag tror inte att all världens problem hänger på denna fråga. Men jag tror att om alla barn fick en trygg uppväxt med vuxna som bryr sig så skulle världen vara en bättre plats att leva på. För jag kan tänka mig att leva utan misshandel, våldtäkter och nerknarkade livsöden. Det är sådant jag kan tänka mig att offra.

Denna moralpredikan kan verka både luddig och abstrakt. Så vad vill jag? Vad kräver jag av er föräldrar? Rent praktiskt tycker jag att barn inte ska se sina föräldrar onyktra. Där har vi det mest konkreta jag lägger fram idag. En mamma kan vara hur bra som helst på allt, men när Willes mamma har druckit så blir hon lite läskig och glansig i ögonen. En pappa kan vara bäst i världen, men Sabina tycker att pappa blir så pinsam och högljudd när han dricker. Ett barn ska kunna lita på sina föräldrar till 100% när som helst, utan att föräldrarna för den sakens skulle måste bli supermänniskor med magiska superkrafter. Det handlar om att vara närvarande. Och att aldrig glömma barnen.

Jag gick från brottslingarna på nyheterna till de människor som finns runt omkring oss. Mammor och pappor. Hur ska säcken knytas ihop? Är ni förvirrade? För mig är det glasklart. När jag ser på nyheterna undrar jag hur mycket ondska som skulle ha kunnat förhindras med, för mig, självklara åtgärder. Barn hamnar inte i dåligt sällskap, det är barnet som söker sig till det. Och det av en anledning. Hör upp föräldrar, ge era barn en bra start i livet!

Det är eran plikt och deras rätt.

/ Ida Wahlgren

Lästips i samband med artikeln: Susanna Alakoski - Svinalängorna

---------------------------------------------------------------------------------------------

Att publicera på ledarsidan i tidningen Allt om barn

Tidningen läses av föräldrar och människor som jobbar med barn