En stad som står still, tack?
Här flyttar man hem för att få lite lugn och ro. Trött på städer som bara växer och inte ger utrymme att stanna upp för reflektion. Det byggs och fylls på. Det är ju precis samma sak i Visby. Det bara rör sig, konstant. Vaknade denna lediga fredag av bygge. Dunk, dunk, dunk... Någon försöker rucka på sedan år lagd cement. Klockan 8 på morgonen. I Stockholm bygger man, i Uppsala bygger man och även här i Visby följer man den där utvecklingen. Kan inte bara allt stanna av så man får tänka lite? Låta allt vara lite "som det alltid har varit"? Bara en gnutta? Behöver vi ständig rörelse?
Musikal. Torsdagskvällarna är långa, men vilken process sedan. Vilken kreativ atmosfär! Dock funderar jag mycket på, vad skillnaden är mellan mig och de yngre förmågorna. Jag har pluggat vidare och kommit tillbaka, vad har jag med mig som inte youngstersen har? Jag känner ett behov att peka på något som ändå visar att jag har utbildning på högre nivå i ämnet. Inte sång och dans kanske, men som skådespelare. Inte för att hävda mig, men för min egen skull att känna att jag faktiskt utvecklades under mina två år på Wendelsberg. Jag kan känna mig bitter över att det här inte fanns på "min tid", det här hade jag verkligen tyckt om och behövt för min utveckling. Och jag fattar inte hur regissören, den makalösa Sofia, kan hålla ihop det här. Hon måste ha ett trollspö någonstans.
Jag känner att jag utvecklas varje torsdag. Mest det sångmässiga, för där hade jag inte mycket rent att komma med när jag började. Sjunga stämmor? Oh no no. Hålla sig till en stämma och inte kopiera det lättaste? OH NO NO. Pricka rätt ton? OH HELL NO! Jag börjar lära mig att lyssna och våga ta i även när rösten kanske spricker. Och jag har väldigt roligt när jag är där.
I helgen som var träffade vi lilla Ruby igen. Vi hade ett litet snack. Bilder kommer när jag varit hemma hos mor och lagt över dom på min externa hårddisk. Jag har aldrig sett så mycket hår på en bebis! (Vi snackar i stil med Tom Cruise och Katies Holmes bebba Suri, fast det här är äkta då...)
Igår missade jag en av de finaste dagarna på länge. Jag satt inne och vilade bort min förkylning. Det gäller att prioritera.
En kväll för nån vecka sedan hade jag lite tråkigt. Då sminkar man sig på konstiga vis och leker med färger och testar sitt ansiktsregister en aning.
Musikal. Torsdagskvällarna är långa, men vilken process sedan. Vilken kreativ atmosfär! Dock funderar jag mycket på, vad skillnaden är mellan mig och de yngre förmågorna. Jag har pluggat vidare och kommit tillbaka, vad har jag med mig som inte youngstersen har? Jag känner ett behov att peka på något som ändå visar att jag har utbildning på högre nivå i ämnet. Inte sång och dans kanske, men som skådespelare. Inte för att hävda mig, men för min egen skull att känna att jag faktiskt utvecklades under mina två år på Wendelsberg. Jag kan känna mig bitter över att det här inte fanns på "min tid", det här hade jag verkligen tyckt om och behövt för min utveckling. Och jag fattar inte hur regissören, den makalösa Sofia, kan hålla ihop det här. Hon måste ha ett trollspö någonstans.
Jag känner att jag utvecklas varje torsdag. Mest det sångmässiga, för där hade jag inte mycket rent att komma med när jag började. Sjunga stämmor? Oh no no. Hålla sig till en stämma och inte kopiera det lättaste? OH NO NO. Pricka rätt ton? OH HELL NO! Jag börjar lära mig att lyssna och våga ta i även när rösten kanske spricker. Och jag har väldigt roligt när jag är där.
I helgen som var träffade vi lilla Ruby igen. Vi hade ett litet snack. Bilder kommer när jag varit hemma hos mor och lagt över dom på min externa hårddisk. Jag har aldrig sett så mycket hår på en bebis! (Vi snackar i stil med Tom Cruise och Katies Holmes bebba Suri, fast det här är äkta då...)
Igår missade jag en av de finaste dagarna på länge. Jag satt inne och vilade bort min förkylning. Det gäller att prioritera.
En kväll för nån vecka sedan hade jag lite tråkigt. Då sminkar man sig på konstiga vis och leker med färger och testar sitt ansiktsregister en aning.
Kommentarer:
Postat av: jullangullanpåörgrytekullen
fan va läskig du ser ut med lila och blå ögon....men på nå vis så klär du i de. kanske ska komma så på måndags morgon å se om dina elever tar efter dig...du vet ungdomar i den åldern kan ju va lite svaga å klena i självkänslan så vi kan ju göra ett kul exprement å se om dom tar efter detta... nääähähäää inte??
Postat av: Nenny
Oj! Man känner ju knappt igen dig! Men det klär dig ju faktiskt litegrann, som redann påpekats.. :P
Hoppas allt är bra med dig.
kramar om hårt från Oslo
Trackback