Om att skapa relationer.

Självkännedom 2.0

Så fort jag börjar lära känna någon med potential blir jag rädd. Jag har funderingar på om det finns en defekt (eller hur man nu väljer att se på det) gen hos vissa som gör de oförmögna att inleda "normala" relationer. Två(ng)samhet. För när jag närmar mig någon stelnar jag. Jaget vill att jag ska försöka inleda en relation med denne och våga fördjupa sig, men samtidigt vill jaget krypa ur skinnet och vara objektiv, att bara se på som en fluga på väggen när mitt fysiska jag faller, snubblar, tar sig upp och älskar. Men JAG vill inte vara med! Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Jag kan ju inte vara den första människan i världshistorian som känner såhär?

Det känns lite som att min äkta personlighet dör när jag träffar någon jag vill ge en chans att komma nära. För jag blir så jäkla skraj. Allt det som är jag, mitt varma bullriga skratt, min förmåga att se människor och beröra, min stora personlighet, mitt språk, min konstiga men sköna humor... Inget tar ut sin rätt. Jag blir platt, kall om händerna och stiff. För helt plötsligt spelar det roll. Jag börjar bry mig. En jävlaskitkänsla, i alla fall till en början. Något mer vet jag inte. Har liksom inte lyckats ta mig förbi den.

Jag har länge förskjutit möjligheten att jag skulle kunna vara tillsammans med någon en längre tid. Av flertalet anledningar. Att plötsligt ta upp det trygga och bekväma jävla ställningstagandet till bevis och till kamp är allt annat än en löjlig läggmatch. Kavlar upp ärmarna, upp med garden! Den här matchen kommer bestå av flera perioder och säkert kommer jag hamna i utvisningsbåset för både fånig osäkerhet och allmän förvirring på planen.

Jag säger som min goda vän HockeyMickeBögman; Släpp sargen och kom in i matchen!

Slut på idrottsmetaforer.


Allt jag behöver är tid. Jag vet det. Ibland behöver ändå allt få snurra.


Kommentarer:
Postat av: julia

ÄSCH VA FAN SÄGER DU!

Det är fan inte hockymickebögmans citat: det är julia! Fast ja brukar vända på det, släpp matchen och kom in i sargen. Våga spela spelet.

det är ju det livet tydligen handlar om. Bra skriven text där du vänder ut och in på vad du tänker....därför jag älskar dig ida för du är fan så unik... men att bli någon annan med någon tror jag nästan alla andra också blir. Men tydligast ser vi det i början, innan man blir ett med den andra individen. Att fram tills man är 100 på vem den andra är, så vågar man kanske inte HELT skratta som man annars gör, som man bara är när man är SIG SJÄLV ....

eller vad fan vet jag egentligen?

INTE ETT SATANS SKIT hahahahahaahah



jag vet att ja gillar dig för du är du.

ska vi bli ett par dårå? med mig kan du ju va dig själv ...det vet vi ju ;)



pussi!!!

Postat av: Moa

Låtsas att du står på scenen, och ta sedan ett djupt andetag innan du bländar din enmanspublik i rollen som Ida! You can do it!

2009-12-29 @ 17:56:48
URL: http://nyfikengul.wordpress.com

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits