Små vänner i skogen och mördarblickar.
Mina dagar här på Terra Nova har varit fina. Promenad i skogen med bra musik i öronen varje dag. De senaste dagarna har det varit friskt med 1cm små grodor som hoppat precis framför mina fötter. Plockade upp en liten en som verkade trivas på min fingertopp. Den får heta Greta.
När jag cyklat till stan för ärenden har jag vid två tillfällen cyklat förbi ett omuntert sällskap. Vid viadukten mitt emot infarten till Terra Novaskolan satt en dag, mitt i backen på asfalten, två tokblonderade fjortistjejer och en lika ung finnig kille. Eftersom jag hälsar på alla på Terra Nova var detta möte inget undantag. I wish I had a camera. Om blickar kunde döda. Den blick de gav mig var så starkt hatisk att man undrar om de hade varit med om något värre i deras liv någonsin. Vilken energi! Jag fick typ en kick och skrattade hela vägen upp i backen. Där föddes ett mission. För några dagar senare, i samma backe, dock bara tjejerna och de hade flyttat upp på ett betongfår. Jag blir såå glad för en andra chans och jag fyrar av mitt varmaste leende och ett mjukt hej. (Inte mjukt som i farbror Bossemjukt, utan lagom trevligt mjukt.) Än en gång får jag möta Kylan. Det frostigaste bemötandet. Inte skrik tillbaka som i kvädesord, utan bara ren och kall is. Dom hatar mig. För att jag inte känner dom men likförbannat hälsar jag. Jag fnissar hela vägen upp i backen. Jag undrar vad de tänker. Vilka är de, vad har de för drömmar, tankar om livet. Nästa gång blir tredje gången gillt. Jag hoppas att de inte är turister som redan åkt hem. För jag undrar vad som kommer hända vid den magiska siffran tre. Kommer Ida åka på spö? Eller kommer Kylan till slut sänka mitt mod och förgöra allt det goda i mig? Fjortisarna är en makt att räkna med.
Igår var jag och hälsade på Magnus i Havdhem. Jag fick åka motorcykel över Sudret. Det är en vacker plats vi bor på. Jag hittade tusen hus jag ville köpa. Södra Gotland är brutalt vackert. Motorcykel är ett bra fordon att upptäcka sin ö på.
På JUNF-lägret bodde jag ihop med två ledare, varav en av de var en gammal skolkamrat. Hon frågade mig hur jag gör. Vad, undrade jag. Hur du passar in i alla kretsar, hur du kan anpassa dig till vilket sällskap som helst? Hon uttryckte sig till och med att hon var avundsjuk på den egenskapen. Jag blev sjukt smickrad och visste väl inte vad jag skulle svara på det. Ja, hur gör jag? Jag borde ha svarat; jag är skådespelare. It's my job. Eller vafan. Jag vet inte, I'm a peopleperson? Det får räcka som svar.
Ida KM och Lars mingelskola. En pratar, en lyssnar.
Såhär snygg vill jag vara jämt! Damn, girl!
När jag cyklat till stan för ärenden har jag vid två tillfällen cyklat förbi ett omuntert sällskap. Vid viadukten mitt emot infarten till Terra Novaskolan satt en dag, mitt i backen på asfalten, två tokblonderade fjortistjejer och en lika ung finnig kille. Eftersom jag hälsar på alla på Terra Nova var detta möte inget undantag. I wish I had a camera. Om blickar kunde döda. Den blick de gav mig var så starkt hatisk att man undrar om de hade varit med om något värre i deras liv någonsin. Vilken energi! Jag fick typ en kick och skrattade hela vägen upp i backen. Där föddes ett mission. För några dagar senare, i samma backe, dock bara tjejerna och de hade flyttat upp på ett betongfår. Jag blir såå glad för en andra chans och jag fyrar av mitt varmaste leende och ett mjukt hej. (Inte mjukt som i farbror Bossemjukt, utan lagom trevligt mjukt.) Än en gång får jag möta Kylan. Det frostigaste bemötandet. Inte skrik tillbaka som i kvädesord, utan bara ren och kall is. Dom hatar mig. För att jag inte känner dom men likförbannat hälsar jag. Jag fnissar hela vägen upp i backen. Jag undrar vad de tänker. Vilka är de, vad har de för drömmar, tankar om livet. Nästa gång blir tredje gången gillt. Jag hoppas att de inte är turister som redan åkt hem. För jag undrar vad som kommer hända vid den magiska siffran tre. Kommer Ida åka på spö? Eller kommer Kylan till slut sänka mitt mod och förgöra allt det goda i mig? Fjortisarna är en makt att räkna med.
Igår var jag och hälsade på Magnus i Havdhem. Jag fick åka motorcykel över Sudret. Det är en vacker plats vi bor på. Jag hittade tusen hus jag ville köpa. Södra Gotland är brutalt vackert. Motorcykel är ett bra fordon att upptäcka sin ö på.
På JUNF-lägret bodde jag ihop med två ledare, varav en av de var en gammal skolkamrat. Hon frågade mig hur jag gör. Vad, undrade jag. Hur du passar in i alla kretsar, hur du kan anpassa dig till vilket sällskap som helst? Hon uttryckte sig till och med att hon var avundsjuk på den egenskapen. Jag blev sjukt smickrad och visste väl inte vad jag skulle svara på det. Ja, hur gör jag? Jag borde ha svarat; jag är skådespelare. It's my job. Eller vafan. Jag vet inte, I'm a peopleperson? Det får räcka som svar.
Ida KM och Lars mingelskola. En pratar, en lyssnar.
Såhär snygg vill jag vara jämt! Damn, girl!
Kommentarer:
Trackback