Ett liv utanför scenen.

Oj, hade jag ett liv? Javisst... Helt slut i huvudet.

Såhär falskt ler jag efter föreställningen i applådtacket. Eller nej förresten, inte ens det kan jag krysta fram. Det känns så märkligt, att efter finalen, som är väldigt mörk och ger ont i magen och själen, så ska man in och le. Le och tacka publiken. Som om allt bara var en illusion. Nu tycker några att jag har en lite ohälsosam inställning till föreställningen som sådan, att jag borde se det som fiktion. Men jag har ett behov av att känna det här. På riktigt. Cabaret är inte fiktion. Det har hänt. Jag förstår att det finns en poäng i att gå in och le. Att släppa. Att komma upp igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen i allt det. Eskapism när den är som bäst, att kunna kanalisera sina privata känslor ut i en scenpersonlighet. Det är mäktigt.

 

Det var en påsk. Och jag hade menstrauma nummer 1950684 i ordningen och låg hemma hos mamma på soffan. Mitt i detta lyckades jag organisera bus med familjen. Vi gömde oss för kusin Rasmus när han kom, så det var hans tur att leta efter oss.

  
 


  
  
Skitgubbe är ett skitspel!


Syster gör sig redo att bege sig ut i vimlet.

Kommentarer:
Postat av: jools

mmmmm ... grrrrr!! HETNOS!!

Postat av: Andreas

Du ser ut som Regina Spektor!

2010-04-14 @ 15:08:08
Postat av: raukan

Tack Andreas! För det är väl en komplimang? :)

2010-04-15 @ 11:47:52
URL: http://raukan.blogg.se/
Postat av: Andreas

För all del, Ida. :)

2010-04-15 @ 22:49:45

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits