raukan

Återkomst och födelsedagsfest hos Henrich i lördags. Grilla, prata och skratta. Vi firade Penrich som sig bör, med gamla skämt i nytt format (Tack Viktor, Tudor vs. Duracell trodde jag aldrig skulle föras på tal igen). Tyvärr glömde jag kameran, men det var ändå skönt att slippa den där hetsen med att dokumentera allt. Fick leka lite med Benjamin, Tobbes lille sork. Vilken liten gullis! Jag tycker det är så spännande när barn börjar bli karaktärer och få attityder, när dom börjar att bli någon.
Med på grillningen var han som jag kallar min highschoolsweetheart. Ni vet, den där man trånade efter man aldrig fick under perioden då känslor var som starkast. Vi har setts en del sen vi slutade gymnasiet, och jag har inte märkt av det på ett tag men jag förundras ändå hur han får mig att känna mig som 16 år igen. Jag hamnar direkt i någon slags underposition och inuti mig blossas en 16årings kval upp till ytan. Varför blev det aldrig vi? Jag kommer nog alltid känna mig ful och dum och fel när han är nära. Fast det inte är hans fel, så känner jag mig som världens tönt. Ingenting jag säger är smart nog, mina historier är inte roliga om inte han skrattar.. Jag känner mig inte alls som 22 år och stabil då. Och det skrämmer mig lite. Varför värderar jag fortfarande hans åsikt? Är det något i hans sätt? Han kanske får andra människor att känna likadant, även de som inte skrev dikter om hans bruna ögon och disorienterat gick in i väggar när han gick förbi? ELLER... Så vill jag leva på det smärtsamma romantiska minnet? Att jag tycker det är lite filmiskt vackert på något sjukt sätt att vara fången i kärlekshistorians ärriga korridorer? Ja. Så måste det vara.

Efter grillningen gick vi ner på stan och Surfers. Några drog vidare och kvar satt Henrich, jag, Krille och Peta K och lyssnade på livemusik. Så körde vi Henrich till båten (TOFFEL att åka till tjejen på fastlandet med båten som går kl 03:30!) och efter det Max drive-in. Då knackade någon på rutan och ville ha skjuts till Kneippbyn för att det inte fanns nån taxi att få tag på. Eftersom vi värnar om turistnäringen på ön lät vi dom åka med. Edward och Tekla från Stockholm-Lidingö. Dom lovade oss skjuts om vi kom till Stockholm nån gång. Eftersom jag är en sån stalker kollade jag upp dom på birthday.se och facebook nu och ser fulla namn och adresser. Skjuts i Stockholm, någon?

Något som sätter lite perspektiv på saker och ting är att gå på 80årskalas. Kickan i Hemse, gift med min morfars bror Lasse, fyllde 80 år och hade kalas. Jag hoppas verkligen mina kompisar kommer sitta med mig i ett partytält år 2065 och fira att vi fyllt 80 år. Och vara så klara i knoppen och med i matchen.