Ni är tappra.
Vänner som man tittar på ibland.
Mamma kommer förbi på lite hemmagjorda chevréburgare.
Och såklart en massa annat. Att jobba heltid med det jag gör är lite slitsamt.
En fastlandsbulle.
En av mina kollegor heter Ray och kommer från Sydafrika.
- Vad fan är en fastlandsbulle för nåt?
- Fastlagsbulle... Semla.
- Jisses man...
Läste igenom lite elevers texter nu på kvällen och började fnissa åt en elevs felskrivning. Hon menade nog "ett socialt yttre" men skrev "ett socialistiskt yttre". Johan Persson blev nyfiken och ville gärna ha just det.
Helgen spenderades i Gävle och Sandviken. Än en gång bevittnade vi schlagercirkusen på plats. Årets låtar är en besvikelse. Hoppas på de två resterande startfälten. 
Var ska vi bo?
Vackert istäcke i Gävle.
Ska vi gå på Munken?
Waynes kaffe, första gången. Varm chocklad med marschmallows.
Så var vi där.
Dansa till Zekes.
Waynes kaffe, andra gången. Jag köpte en klocka.
Åka buss. Mia kör. Jenny, Helena, Jessica, Annica, Mia, Per och jag.
En sväng på IKEA i Uppsala.
Fredrik Kempe dök upp på uppvärmningen och drog av La Voix!
Om att checka ut.
Har suttit med betygen från förra kursen, suck. Att man ska behöva sätta olika bokstavskombinationer på de fina som man tycker så mycket om. G, VG, MVG. Man kommer ju ihåg hur betygskåt man själv var på gymnasiet. Jag fick för första gången fina betyg och blev beroende. Tänker på Simpsonsavsnittet när lärarna strejkar och Lisa till slut inte klarar sig längre utan sträcker fram ett papper till Marge och ber henne att betygsätta henne. GRADE MEE! Hon tar emot A:et som en heroinist efter ett efterlängtat skjut. Jag hoppas eleverna förstår att de där bokstäverna inte motsvarar den personliga utveckling de gjort.
Imorgon blir det ytterligare en dag med ESV Drama. Ett gäng ettor som börjar ta sig. Ska bli spännande att se vart det slutar.
Och imorgon åker jag till Uppsala. Sover på Arken för att på lördagen ta mig till Gävle och Sandviken med bror. Melodifestivalen. Håller tummarna för ett bra startfält. Sover hos en halvt okänd nykteristvän till Per. Åker hem och taggar för en sista heltidsvecka på skolan.
Malin och jag är ett bra team. Vi fick rosor och broccoli av våra elever.
Om att välja bort.
Lär mig att säga nej. Det händer att det blir nej med underrubriken "jag kan hjälpa till litegrann-ibland-dåochdå". Det känns okej ändå. Har sagt orden att jag lämnar teaterkommittén i Junis som jag suttit i sedan 2003. Puh. Har haft en paus under hösten och funderat. Så jag valde att lämna mitt ideella uppdrag och blev direkt erbjuden att göra punktinsatser, så som utbildningar och teaterfestivaler. Och att bli anställd för det. Jag älskar ideellt arbete och har gjort det sedan jag var 13 år. Ideellt arbete inom IOGT-NTOrörelsen har tagit mig hit där jag är idag. Det som drar i mig nu är att få vara så efterfrågad på det jag gör så att jag kan få lön för det. Jag känner mig stolt och driven att ta min yrkesheder och kreativa förmåga in i ett nytt skede. Jag får betalt för att jag är utbildad och bra på det jag gör. Under den här terminen på Donner har jag kommit tillbaka med ett större självförtroende och djupare kunskaper i mitt ämne. Jag har blivit mognare av att resa, blivit tryggare i mig själv och det jag kan. Jag fick två veckors praktik i Uppsala, det var viktigt för mig att se att det finns fler som jag. Att det finns fler elever i landet som vill spela teater, som vill utveckla sig själva. Efter dessa fyra veckor, going on five, står det mer självklart att det jag gör i mitt arbete spelar roll och betyder något. Och det känns som att det speglar sig i eleverna direkt. Håller på och läser lite tankar från de ettor jag har i Estetisk verksamhet, det känns som att de har fattat grejen, bara efter två dagar! Jag har rätat ut mitt eget frågetecken till ett utropstecken och tydligen smittat eleverna omkring mig.
I januari var jag och mamma på sushikväll på Bakfickan, en av de bästa, beständiga restaurangerna i Visby. Såhär såg det ut, vi var mer än nöjda att vi hade valt mastodontmenyn på fem rätter. 
Ni har väntat länge nog.
Avslutade kursen Röst och rörelse 100 poäng i fredags. Fyra veckor med ett fint gäng. Det är märkligt hur man kan komma så nära en grupp individer på fyra veckor, utan att vackla som pedagog. Mer att man vacklar och blir berörd som människa, när lektionen är slut. Distansen fanns där, att klamra sig fast vid, att ha något att hålla hårt tag om. Den där distansen som gör att man kan gå vidare, möta nya elever och minnas det som var med ett leende. I efterhand inser man hur svårt det är att hålla den distansen. Det är svårt att hålla distansen när en kurs nästan blir som en relation. Första veckan är total förälskelse, andra veckan börjar personligheterna utkristalliseras och man blir irriterad på varandras egenheter, vecka tre når man lidelsefull passion som man inte vet är bra eller dålig för en och vecka fyra är man så själsligt trött att man bara vill vara ifred samtidigt som man aldrig vill att det ska ta slut. Jag saknar de där 17 tokiga, mysiga, öppna, innerliga, fina... och Malin, min otroligt duktiga och kompetenta röstcoach och fina vän till kollega som jag länge velat samarbeta med. Som tur var går majoriteten bara i tvåan så jag har hela nästa läsår att ta vara på deras kvalitéer och göra underverk. Vi håller tummarna för att både jag och Malin ska få vara kvar i höst. Man vet aldrig.
Vi läste dikter i Klintehallen.
Vi gör bilder. Första är nog i öknen, andra på en saloon och tredje på en konsert(?). Jag vet i all fall att på sista bilden ligger någon som en tappad joint och någon är Lars Winnerbäcks blod, någon är kniven och någon är emo-Lars själv. Skaparglädje!