Det var en gång en Cabaret. Vi hängde i logen.
Innan Money, money var vi på topp.
Lärarinnan som fängslas i andra akten. Skyldig till att vara för jävla snygg, oh yeah!
Jag tycker om den här bilden.
Rasmus blommor.
Min kusin Rasmus har blivit blomförälder hemma hos mormor och morfar, vilket för honom blir farmor och farfar. Försökte skicka på mailen, men de var för stora. Så här kommer bilder på Rasmus blommor.
Bilturen från Nils-Eriks point of view.
Vi tar en tur ut på landet ett tag.
Det var en kall men vacker vårdag igår. Nils-Erik och jag tog en liten tur ut på norr.
Ett liv utanför scenen.
Oj, hade jag ett liv? Javisst... Helt slut i huvudet.
Såhär falskt ler jag efter föreställningen i applådtacket. Eller nej förresten, inte ens det kan jag krysta fram. Det känns så märkligt, att efter finalen, som är väldigt mörk och ger ont i magen och själen, så ska man in och le. Le och tacka publiken. Som om allt bara var en illusion. Nu tycker några att jag har en lite ohälsosam inställning till föreställningen som sådan, att jag borde se det som fiktion. Men jag har ett behov av att känna det här. På riktigt. Cabaret är inte fiktion. Det har hänt. Jag förstår att det finns en poäng i att gå in och le. Att släppa. Att komma upp igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen i allt det. Eskapism när den är som bäst, att kunna kanalisera sina privata känslor ut i en scenpersonlighet. Det är mäktigt.
Det var en påsk. Och jag hade menstrauma nummer 1950684 i ordningen och låg hemma hos mamma på soffan. Mitt i detta lyckades jag organisera bus med familjen. Vi gömde oss för kusin Rasmus när han kom, så det var hans tur att leta efter oss.
Skitgubbe är ett skitspel!
Syster gör sig redo att bege sig ut i vimlet.
Såhär falskt ler jag efter föreställningen i applådtacket. Eller nej förresten, inte ens det kan jag krysta fram. Det känns så märkligt, att efter finalen, som är väldigt mörk och ger ont i magen och själen, så ska man in och le. Le och tacka publiken. Som om allt bara var en illusion. Nu tycker några att jag har en lite ohälsosam inställning till föreställningen som sådan, att jag borde se det som fiktion. Men jag har ett behov av att känna det här. På riktigt. Cabaret är inte fiktion. Det har hänt. Jag förstår att det finns en poäng i att gå in och le. Att släppa. Att komma upp igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen i allt det. Eskapism när den är som bäst, att kunna kanalisera sina privata känslor ut i en scenpersonlighet. Det är mäktigt.
Det var en påsk. Och jag hade menstrauma nummer 1950684 i ordningen och låg hemma hos mamma på soffan. Mitt i detta lyckades jag organisera bus med familjen. Vi gömde oss för kusin Rasmus när han kom, så det var hans tur att leta efter oss.
Skitgubbe är ett skitspel!
Syster gör sig redo att bege sig ut i vimlet.
Årsmöte.
Heja nykterhetsrörelsen! Jag älskar att gå på årsmöten där det finns spridning på åldersgrupperna, från de nyblivna hysteriskt skrattande unf:arna till de riktigt gamla iggisarna som minns hur det en gång var. Får tårar i ögonen när jag pratar med vissa äldre nykterister. Vi kan prata om vad som helst, men jag blir så rörd på något sätt. Igår avgick jag från styrelsen, mitt sista styrelseuppdrag på ett tag. Nu ska jag göra punktinsatser och allt jag själv tycker är kul!
Alice plåtade mitt låga blodsocker, my taco-baby. Årsmöte är roligt.
Alice plåtade mitt låga blodsocker, my taco-baby. Årsmöte är roligt.