raukan

Intensivhelg. Stockholm fredag, sova hos syster, tåg till Linköping lördagmorgon. Möte hela lördagen med Junis teaterkommitté. Beslut, framtid, pengar. Jag är glad att jag vågar ta mer plats nu och driver mina hjärtefrågor. Känner att jag gör skillnad med mitt uppdrag. Tillbaka till Stockholm lördagkväll, bums i säng. Eller ja, madrassen på vardagsrumsgolvet. Gick upp imorse och Pernilla ser att vi inte har något att äta till frukost, hon går igång på att det är första advent och sticker ner akut till affären för att köpa mys-frukost. Gott bröd, lussebullar och pepparkakor. Hela kostcirkeln. Tar bussen från Styrmansgatan och hoppar av vid Norrmalmstorg (jag var trött, okej?) för att hinna ta mig en ordentlig titt på NKs julskyltning. I love NKs julskyltning! Årets var väldigt detaljerad och spännande. Tittade säkert 10 minuter innan jag insåg att jag hade en flygbuss att hinna med. Flyg hem. Nästan direkt cykla till Metodistkyrkan som Donnergymnasiet hade hyrt under denna skyltsöndag. Bra reklam! Utställning av bildelever, ansiktsmålning med barnochfritidselever, julkonsert med musikelever...
Nära till tårar när de elever jag undervisar i musikteater hade sina solon. När Ebba spontankonfrencierade, Molly sjöng så finstämt på latin, Max imponerade på gitarr, Marcus hade sån feeling i sin julsång, Lisa & Axel lekte fram en underbar version av Fairytale of New York... Då var det bara att rädda mascaran. Jag är en sån jävla tönt ibland, blödig som få, men jag blir ju så stolt!

Andra gången på en vecka blir det strömavbrott. Lite häftigt är det ändå när stadens onaturliga ljus slocknar och det blir helt mörkt utanför fönstret. Inte ens gatlamporna lyste. Det enda man hör är havet. Grannarna ser ut att göra inbrott hos sig själva med sina fladdrande ficklampor.

Idag har jag varit på Solberga och försökt ragga elever till Donnergymnasiet. Efteråt tog vårt hårt lobbande crew en lunch i stan och sedemera gick jag och hockeyMickeBögman en sväng på stan. Han skulle prompt in i en surf/flashiga kläderbutik som ligger där tidigare låg öns officiella försäljare av sexleksaker.  Killen i kassan var väldigt trevlig och började prata om vilken fantastisk surf/wake/kit/alla de där sporterna-ö vi lever på. Han visade bilder från ett smärtsamt vackert Sandviken en tidig vintermorgon. Jag som aldrig tänkt mig att ens röra en sån där bräda fick plötsligt ett sånt sug efter den naturupplevelsen det faktiskt innebär. Att surfa på vågorna, iklädd en helkroppsstrumpa och få tjock hud som en säl, komma nära naturen...
Kul att jag kanske hittat en ny hobby... som jag inte har råd med!

... att jag inte hinner stanna upp och bygga en snölykta med min 2åriga granne.

Efter kl 22 är jag något mer av en dramaqueen. Alla känslor blir större och fan vad bohemisk jag blir. Orkar inte ens tänka på att stava eller uttrycka mig korrekt. Overload. Det är egentligen då det är dags för mig att gå till sängs.

Ikväll har jag hjälpt min far och tagit entré av 250 danssugna och glada 40-50talister. Kommentarer som "Jahaa, er diu Rolf och Monas dottar.." alternativt "Di har ja int sett sen diu va såhääär liitn" förekom. En kvinna tittade på mig med varma ögon och sa "Det syns verkligen att du är dina föräldrars unge, man kan se båda två i dig". Det gjorde mig alldeles varm på något sätt jag inte kan förklara. För vad som än händer, vilka val jag än gör i livet, så kommer jag alltid vara mina föräldrars unge. Det är så jävla vackert på nåt vis!
Och jag kände hur stolt jag är över min pappa, med ett sånt sinne för människor och organisation, att jag blev lite nervös inför den till synes lätta uppgiften att ta betalt. För jag ville inte störa hans organisatoriska sinne och sociala flyt. Jag gjorde min uppgift och jag gjorde det så bra jag förmådde.  
Det var en trevlig kväll, hamnade vid samma bord som bandet. Pappas gamla kompisar. Så sköna gubbar. Jag hoppas jag och mina vänner kommer vara minst lika roliga när vi snubblar runt 50strecket, har släppt iväg våra ungar ut boet och börjat leva igen! :)
När bandet började lira började gästerna att dansa. Jag tittade med stora ögon på paren som gungade, svävade eller studsade över golvet. Kommer jag nånsin hitta någon som jag kommer kunna ge hela mig till? Våga stå för, leva med, öppna sitt hjärta för? Jag satt i min stillsamhet och och beundrade paren som dansade framför mig. Varje par jag tittade på fick min koncentration och som sagt, beundran. Hur gör dom? Vad gjorde dom för fel, vad gjorde dom för rätt? Hur står dom ut med varandra, hur håller dom ihop? Och de som inte håller ihop, hur går dom vidare? För det gör dom, de kommer på danserna igen fast med nya karlar och fruntimmer. Hur orkar dom lämna ut sig själva åt någon annan, och om på nytt igen? Tanken svindlar för mina ögon. Att våga säga ja och våga leva den känslan till fullo .

Jävla hyckleri, de som säger att de ska leva varje dag som om det vore den sista, men ändå kostar på sig att ha tid att spela oberörda för att man inte "ska ha för bråttom". Är inte det en motsägelse så säg?

Sitter fast i nån slags mognadsprocess. När vet jag att mitt hjärta brinner? Eller om bara brandvarnarens batterier börjar ta slut?

Jag har en konstig känsla i magen som jag inte kan definiera.

Efter klockan 22 är jag alltid en dramaqueen, speciellt om jag jobbat kreativt hela dagen. Så mitt förra inlägg är mest bara ord jag tyckte var vackra ihop. Ta det med en skopa salt. Någon strof inspirerade mig, träffade en av mina bästa vänner igårkväll. Hon har levt ihop med en man som har gjort henne illa och nu har hon tagit det där steget, lämnat honom. Hur ska hon någonsin kunna lita på någon igen? Öppna sig och släppa in? Det där som en annan redan tycker är det svåraste, när ska hon våga igen?

Det är fan inte lätt att vara människa.

Den är världen är full av människor. Länge trodde jag att jag tillhörde den mer intressanta avdelningen. Men vad är det som egentligen gör mig unik?

Hur gör man ett avtryck på en annan människa som gör att man står i en klass för sig?
Hur ska man vara för att stå ut ur mängden och vara någons enda människa?
Hur vågar man öppna sig för en annan människa? Sådär helt och fullt?

Det fanns en tid då jag kastade mig ut. Det var då. Nu finns bara osäkerhet och minor i marken.

Något som jag inte förstår, eller som jag helt enkelt har sån okunskap om, är spel som simulerar att man dödar folk. Jag tänker på tv-spelens framgångar, blev inspirerad till detta ämne av de reklamer som poppar upp såhär i kommersiell juletid (riktig juletid infinner sig i december). Spel där man leker krig. Skjuta ihjäl människor, lägga upp strategier för att överleva virtuellt, skaffa massiva låtsasvapen. Blod, kroppsdelar, detaljerade inälvor som flyger. Jag. Fattar. Inte. 
Jag kan inte ens gå med på att spela paintboll eller laserdome, för att man faktiskt skjuter andra. Jag kan inte tänka mig att sikta, trycka och skjuta mot någon, även om det bara "är på låtsas". Bara det där ögonblicket när fingret ska avfyra ond bråd död kan ge mig sån svindel att jag vill kräkas.

Har man en tanke när man köper dessa spel till sina barn? Tänker man alls? Eller är jag bara en moraltants bekännelser?

Spel som simulerar krig är ett hån mot de människor som upplevt stora katastrofer, tragedier och själslig och fysisk smärta. Vad är det med våra västerländska hjärnor? Varför vill vi se filmer, spela spel, uppleva fiktiva djupt tragiska händelser som inte är ett dugg fiktiva för så många människor?

Snälla, ni som upplever någon slags tillfredsställelse av detta fenomen - skriv och berätta. Jag vill förstå. Amen.

Facebookstatus: Ida har upplevt idoldyrkankänslan i ett I'mnotworthyperspektiv sittandes 2 meter från Gudrun Schyman som talade om Sprit, makt och kön.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, men det här känns inte som ett okej forum. Relationer till människorna i mitt liv. Allt är inte okej att skriva om. Även om jag inte skulle skriva namn, skulle det finnas de som ändå kunde lista ut vems beteende jag ifrågasätter eller diskuterar. Så jag lämnar det därhän.

Vet inte vad jag skriver som jag kanske kommer att få äta upp. Det är nog bättre att inte skriva det alls.

Och som ni vet är inte jag den som ringer och vill vara i vägen, eller ens göra det till en stor sak. Fast det skulle vara rätt skönt att prata om det. I nästa liv, typ. När jag har den rätta distansen.

... måste jag hålla med min bror: VARFÖR I HELVETE sänder man ens pensionsreklamen med Lena Endre? Det är det värsta som har hänt mänskligheten. Kan en människa låta drygare? Det är som att någon har hällt Yes diskmedel i strupen på henne. DRYYYGT! "Det är väl inte för ankornas skull man lever, eller? Fnys" Är tanken att väcka anstöt, få oss att vilja köra fingrarna i halsen, provocera? Nej, visst behöver skådisar hora för pengar i reklamer ibland, men pick your battles för fan. Det här är inte ok!

Här tycker man att man jobbar på så bra, tränar flera dagar i veckan, känner sig starkare och smärtare än vanligt. Så ska knäna säga sitt också. När jag böjer knäna eller sträcker ut låter det som om jag har grus eller sand därinne. Det låter värre än vad det känns. Faktiskt. Men får nog ta det lugnt med stötdämpningen och tvära kast. I förebyggande syfte.
Det är fantastiskt med Friskis. Bilden av hur 60 glada damer kniper stjärten till Eminems Ass like that kan nog aldrig suddas ut. Hur mycket jag än vill.

John Mayer har kommit tillbaka i mitt liv. Köp Room for squares. En väldigt bra platta.

Mina musikteaterelever gav så himla mycket tillbaka idag. Man märker att något har hänt. De ser sammanhang på ett annat sätt och vill vara delaktiga i processen. I love them so much!

Tanken är att jag ska till Stockholm/Uppsala i helgen. Men jag vetifan om pengar eller tid finns. Vill ju gå på sittning med mina boys Henrich och Krille och gå på teater med mina syskon!! But money makes the world go around. Och det börjar dra ihop sig för föreställning för mina elever. Fokusera - för att prestera.

Nu tar vi en macka på det här.

Nike fyllde 1 år så jag var på barnkalas. Maja, Livia, Neo, Jeremiah och ett barn jag inte hann med att få namnet på. Föräldrarna är mellan 18-25 år, alltså rätt unga enligt statistiken. Det var ett sånt skönt klimat, avslappnat, ingen som tjatade sönder om sin unge eller ansträngt försökte hålla låda. Där hade ni mina fördomar om barnkalas samlade på några bokstäver! :) Nike var helt klart center-of-attention och som vanligt bedårande. Efteråt var jag helt slut. Inte alls för att jag lekte, för det gjorde jag knappt. Helt matt i kroppen. Säkert massa barnbaciller!

Så var det kväller. Munken, The Donut. Betalade inte nånting på hela kvällen. Inträde behövde jag tydligen inte betala för att det inte var så mycket folk(?) - kroglogik? Letade upp kvällens sällskap - HockeyMickeBögman och hans innebandycrew Vallstena IF. De hade åkt på däng, men var glada ändå. Det bjöds på ett flöde av drinkar så jag fick springa på toa hela kvällen. Och tydligen har min far någon slags kultstatus i dessa grabbgäng så visst fick jag vika ner min egen personlighet och vara Hermans dotter stundtals. Jag bjuder på det.