- Hon ÄR hemma!
Lilla Rasmus tar ut alla band som är vita från min pappas dansbandsgömmor. Han ska öppna och titta. En hel värld av intressanta dansbandskassetter från 1800 kallt. Men Rasmus ser inte det som jag ser det, han försöker bara skapa sin egen ordning av banden. Han lägger upp alla band på databordet och tycker dom ska ligga där. Nej, säger kusin Ida, dom ska ligga i lådan. Rasmus lägger alla banden på lådan. Nej, säger kusin Ida, dom ska ligga i lådan. Rasmus tappar massa band. Nej, säger kusin Ida, i lådan.
- Nu ska jag lägga dom så att dom försvinner i lådan, säger Rasmus bestämt.
Han fortsätter lägga dom i organiserat Rasmus-kaos och kliar sig i huvet när han stöter på svårigheter.
Igår när Rasmus kom hem från en heldag på ön stod jag och lagade mat. Han öppnade dörren, sken upp och blev sen blyg (som han är den första minuten när man träffar honom oavsett om man har bott ihop i några dar eller inte) Sen sprang han in i huset och skanderade "Hon ÄR hemma, hon ÄR hemma!"
Sådant värmer ända in i benmärgen.
Nu ska dom ut på utflykt men Rasmus vill hellre vara hemma med mig. "Jag vill stanna hääär" eller alternativet "Du ska följa med, Ida!! Vi ska spela fotboll!" Och så skriker han, och tjuter.
Och gissa vem som fick plocka upp alla dansbandskassetterna?
Rasmus förra sommaren.
