raukan

Igår var jag ett känslomässigt vrak. Satt i soffan och tittade på Parlamentet, när programmet började lida mot sitt slut satt sig någon på en stol bakom mig och lutade mot soffkanten. Vi snackar 1 dm mellanrum.
Efter programmet utmanade jag honom på pingis och åkte på fetdäng. Två gånger om. Efter en pinsam men dock lättsam krossa-Ida-match, tog jag honom i hand, kramade honom och frågade om han ville ha tillbaka sin ena Simpsondvd. Han sa att det inte var någon brådska. Jag trugade och sa i samma mening att jag ville komma upp och se hans rum/musikalsamling. Han lät tveksam men sa att det var okej.
På nåder, jävla skit, tänkte jag.  
Sen satt jag med honom på hans rum i en evighet och lite till. Och han var inte alls så blyg som jag trodde han skulle vara. Han höll igång och var i gasen hela tiden. Vi sjöng, han spelade piano, vi såg på Ronny&Ragge och musikalen han var med i somras. Och jag kunde inte tänka på annat än:
 - Du vackra jävla männska, vad har du gjort med mig?! Haha...
När jag gick därifrån en evighet senare, kunde jag knappt stå rakt upp, ögonen snurrade och jag kunde inte fokusera på något alls. Ville gråta, men varför skulle jag vilja det? Jag var helt öm i huvet och kroppen.

Och jag undrar, vad är det jag egentligen vill med honom? Beundra i hemlighet ett tag till? Han vet ännu inte att det är jag och han är riktigt nyfiken på vem det är. Vill jag avslöja mig? Det är inget fel på modet, jag skulle kunna göra det när som helst. Frågan är bara när det är dags att göra det.