raukan

Ännu en gång frågar jag mig själv; Vad är felet?
Jag tvekar. Återigen.

Men frågan har omformulerats. Är det verkligen mitt självförtroende som fått sig en törn, eller är det så att Wendelsbergs folkhögskolas skåd/teaterpedagoglinje inte är rätt för mig?
Jag menar, jag har ju levt med en bild av utbildningen, den bilden som alla dessa teaterpedagoger gett mig - att det är en otroligt bra linje som ger så mycket för ett framtida yrkesliv i teatern.
Och att det alltid är roligt.
Jag har inte roligt nu.
Allt känns så allvarligt. Jag vill bara leka. Vilket kommer i tvåan, då pedagogarbetet sätter igång.

Äsch. Jag är för trött för att hoppa av... : )
Men jag blir orolig och skeptisk när lärarna pratar om projekt som ska ske inom en snar framtid. Kan det vara så att jag är mätt? Att det har blivit för mycket teater nu?

Jag orkar ingenting. Inga intryck. Jag behöver break, nu.

Men jag är glad ändå. Oftast. Just nu är jag bara slut.
För Wendelsberg är en mycket bra skolan och jag har mött så många människor som jag aldrig skulle vilja vara utan. Så många tunga levnadsöden blandat med skrattkramp i magen.
Det är klart man blir sliten.
Sliten av att ta emot alla som faller, men inte tillåts att falla själv. Eller, tillåter mig själv att falla kanske.

När jag är så här trött fördriver jag tiden med att drömma.

Jag drömmer om att få jobba på Donnergymnasiet igen. Att bilda familj med Dan och bo på Gotland.
Långsiktigt, men det gör mig lycklig.

[ Någon här gör mig nervös. Han var i mitt rum igår och nu tittar jag på hans skrivbok och tvsladd som han glömde. (Eller kanske "glömde" för att få en ursäkt att komma in hit igen... Hehe.)
Tunghäfta och "vadskajagsäga?!"filosofi. Men så ler jag lite också... Men bara ett ögongodis, aight? ]





Fortfarande nedanför Sacre-Coeur. Men nu pekar jag på en parad som gick förbi.