Jag har inte roligt.

Nä.
Jag försöker, men jag har inte roligt nu.
På fyspasset började jag gråta (igen) när det blev för svårt och tungt. När jag inte orkade rent fysiskt.
Gamla elaka troll i min mentala skog. Jag har alltid känt mig klumpig.

Jag vill inte vara i vägen för någon. Och jag känner inte att jag kan ge allt 100% nu. Så idag hoppar jag ett dubbelpass i improvisation, för jag behöver tänka.
Varför är jag här? Vill jag vara här?
Jag vill bara gråta hela tiden.

Vissa saker bör klargöras; Jag tycker om skolan och dess elever, jag trivs i klassen, med grannarna, med lärarna och omgivningen. Miljön runt omkring är inspirerande och jag älskar Dan, min kärlek i livet.
Det är utbildningen jag tvekar inför. Skådespelarbiten är inte längre den bonus jag såg den som först, nu är den det som drar mig bort. Allt är så allvarligt och seriöst. Jag borde stanna på skolspex, schlagerkavalkader och soaréer... Det är min hemmaplan.

Visst, jag måste ju prova på och försöka, man kan inte vara bra på allt från början. Men nu är ingenting roligt och enligt så jag levt mitt liv innebär det att man ska sluta. Jag är radikal.
När det blir tufft och trist så har jag varit bortskämd med att kunna välja bort. Att bara göra det roliga.
Jag vet att det inte funkar så och att jag måste lära mig.

Men just nu vill jag inte. Jag lyssnar på min kropps och psykes signaler och säger Stopp. Jag orkar inte.


18473-29
Min karaktär i Paris, Andrea Bedenhelm, 15 år.

Kommentarer:
Postat av: Per

Ida, du ser läskig ut på den där bilden. Hjälp! :D

2005-10-21 @ 15:22:29

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits