Hus som brinner.

När vi var på väg hem efter en lyckad tur på södra Gotland, med teater i Vamlingbo och god mat och trevligt umgänge hos mammas kompis så tog något ett hårt tag i magen på mig och höll fast. Ambulanser, folk som står med vägen och tittar, rök...
Just där jag alltid brukar titta ut genom fönstret när vi kör genom Stenkumla, då jag tänker på min gamla gymnasieklasskompis, just det huset där hennes pappa bor...

Det är overkligt. Jag har varit där inne. Ätit middag och sett på film. Skrattat och klappat hundar.
Blåljus som står på, rök väller fram... Kvar ser jag en husgrund. Och glöd. Det glöder fortfarande.
Måtte dom inte varit inne i huset, är tankarna som kommer till mig och sätter mig i chock. Måtte ingen vara skadad. Min pappa jobbar på tidningen och ringer till en reporter som berättar att ingen var i huset.

Det är inte greppbart. Jag måste ringa till henne. Inte en kväll som denna då, men snart...
Tänk om det hade varit för sent.
Se det som en uppmaning, ring det där samtalet idag. Du vet aldrig när det är för sent.

Kommentarer:
Postat av: Anonym

åh vilka underbara kort på dej Ida!
Du kan vara så vacker! o kan göra dej så groteskt ful haha!
underbart!
Vickan saknar dej här i götet, längtar till skolan, sen raggar vi utav bara fan! haha!

puss!

2006-07-25 @ 00:00:25

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits