raukan

Har varit och bakat hos Robin, Sofia och lille Ivar till UNF Wendelsbergs kvällscafé på torsdag. Ätit min beskärda del chokladsmet och nu när jag kom hem åt jag lite vit choklad. Mår som jag förtjänar.
Ivar och jag har haft massa skoj. Jag åt krita, Ivar härmade. Jag slickade krita, Ivar härmade. Jag lekte apa och hoppade runt på golvet och slog mig på bröstet, Ivar gjorde något liknande med viss skeptisism.
Ivar är en av världens sötaste ungar.

Idag hade vi ännu en rolig dag i Skåd1. På jazzen dansade vi och skuttade, mer eller mindre graciöst. Jag ska bara sluta tänka för mycket. Som min danslärare Micki säger numera 3 gånger per lektion:
- Ida, jag blir galen på dig! DU KAN JU, sluta fåna dig!
Visst kan jag. Säkert. Skulle underlätta om min högra fot visste om att den vänstra existerade. Nä. Så farligt är det inte. Men det är inte lätt när det är svårt.
På Helles lektioner hade hon byggt upp ett rum, där det gick ut på att en och en skulle få varsin förutsättning och gå in i rummet och förmedla sin förutsättning. Jag fick att jag skulle hämta min gamla mammas saker för att hon skulle in på hem, så att säga sista anhalten. Det är en spännande värld det här, hur en gest kan säga tusen saker till 20 individer i min klass.

Usch. Ikväll är jag inte social. Slängde just ut en pratglad Mattias, som jag tycker om very muchos. Jag vill ju lyssna men jag har en dum förkylning som sätter ramen för min sällskapsförmåga. Bajs.

Hihi. Min mamma tittar in här ibland och skriver gulliga inlägg. Hennes sätt att skriva och formulera sig gör att man längtar hem. Och när man ringer pappa, hans konversationsupplägg och sätt att avsluta ett samtal när han hör på mig att jag inte är sugen på en fortsättning.
- Ida, har du hört om Bosse...
- MMMMmmm...!
- Ja, hejdå! *pappas rungande skratt är det sista jag hör när jag lägger på*

Kvällscafé på Wendelsberg på torsdag. Be there or be fyrkantig!