raukan

Jag önskar jag kunde få hålla om dig och säga saker som skulle göra dig glad. Att det inte skulle vara komplicerat. Jag är inte komplicerad. Inte ett dyft. Jag är alldeles naiv i min enkelhet.
Och du förvirrar mig. Visst gör du det, även fast jag försöker förneka det hela tiden. För visst händer det något när du rör mig - men jag vågar inget säga ifall du skulle sluta. För du berör mig ganska ofta. Ditt skratt, det rena ljuvliga klingande från hjärtat som formar hela mig till ett enda stort leende.

Eller så är jag bara trött. Ja. Det måste vara så. För jag vet att jag egentligen bara förskönar sanningen.
Jag skiter i vilket. Fan.