Så var det över.
Rödgråten. Ida plus Adam gälls inte längre. Det gick inte att hålla uppe någonting. Vi är inte kära i varandra.
Just nu är jag lite lugnare, men fortfarande bestört. Man blir ju så fast i den där tryggheten, det gör mycket ont att släppa taget om någon som man älskar. Jag älskar Adam.
Vi har lämnat dörrar öppna för framtiden, när nu den infinner sig. För vi har ju allt, jag kan inte önska något mer av en käresta och han har sagt detsamma om mig. Förutom den där kärleken.
Jag hoppas Adam får uppleva kärleken, om inte med mig så någon annan. Jag vill inte att han ska ha ett liv utan det. Egentligen inte utan mig. För jag kunde se oss längre in i framtiden. Med alla dom där barnen vi har pratat om.. : )
Så. Jag är ändå glad att det smällde till på hemmaplan, i mitt trygga familjehem, i mitt gröna flickrum... Där jag och Adam sov tillsammans i julas, bevakade av mina stjärnor på väggarna.
jag finns här på svingeln me varma kramar och sussi om å om igen när du behöver mi när du komma "hem". älska di...
Kram på Ida. Så många hon behöver.
Ledsen att höra...du får komma hit på fika när du vill! Säg till om det är nåt jag kan göra.
Kram/Josephine
Åh, men min lilla minirauk (})<-- klipp och klistra in i msn
Du är så stark! Jag beundrar dig! Vi kommer till dig den 12maj så håll ut!!!
Puss älsklings Ida!!!