raukan

I det här livet har jag klängt mig fast vid den person som hitills haft mest poäng för att vara den jag vill leva resten av mitt liv med. Den som kommit närmast det jag vill ha. Adam har varit den personen tills idag. Han jag trodde jag skulle få ha kvar till sist. Han som kommit närmast det jag vill ha. Den jag klängt mig fast vid, inte för att ringa varje dag och upprepa mantrat "ska vi inte försöka igen??", utan bara för att romantisera med tanken om "en dag..."

Adam kläckte idag att han träffar en ny. Ester. En liten, petit, blyg och lite tillbakadragen mattestudent.

Jag undrar: Varför detta mönster??
Det är inte första gången det händer. Att mitt ex nya flickvän är allt jag inte är. Oftast en rak motsatts till den jag är. Oftast är dom små och söta och rara och snälla. Och yngre.

Vad betyder det? Att när killar har haft ett så pass utåt, charmigt, bullrigt, mulligt, teaterapande kraftpaket i sina bästa år så vill dom ha något mindre, sötare och behagligare?

- Näeh, ja e inte bitter! :D

Oh sisters, mina medsystrar  - Har ni varit med om samma sak som jag? Bullen, är jag onormal?

Jag tar det bättre än jag trodde jag skulle. Tror allt bara handlar om trygghet. Allt som var fint och bra med Adam överskuggar det som gjorde att vi faktiskt gjorde slut. Att vi inte var kära i varandra.
Visst känns det som om något fattas, om än pyttelite. Han jag trodde jag skulle få ha för mig själv är inte mitt monopol längre. Men, vi pratade om att jag fortfarande kunde få ringa och gråta eller vara glad när jag vill. Min bästis på distans. Jag är glad att jag fick vara en del av honom och får vara en del av hans liv och jag är glad för alla fina dagar i hippiestugan i Yngsjö.

But I'm not affraid to move on.