raukan

Jag skulle köpa cykel i Gimo som sagt. Hoppade på olycksbussen 811 och skulle betala. 80 spänn! Dom har precis höjt priserna. Det fick gå. Åker bussen 50 minuter ut på vischan och det blir mer och mer snö ju längre från stan jag kommer. Väl där ute hoppar jag av, och ser en tjej med en cykel i snön. Börjar gå dit och hennes pappa kommer fram och vi hälsar på varandra. Då ser jag. Cykeln är inte av vuxenstorlek, utan det är en cykel för flickor i 12årsåldern. En barncykel. Jag blir helt paff. Jag har frågat allt om cykeln, om lyse, och däck, men inte om det är en barncykel! Och jag ser på den lilla 15åriga tjejen som äntligen har fått sin cykel såld, efter att ha haft sin annons ute så länge på blocket. Och jag har inte hjärta nog att säga nej. Dom tror att jag ska köpa cykeln åt en liten tjej. Jag köper cykeln och precis när jag sträcker över 500lappen så går bussen till stan. Vi tackar för affären och dom åker hem, hon lycklig över sin lilla summa som hon säkert ska göra något roligt för. Och jag är fast i Gimo med en barncykel. En halvtimmes väntan på nästa buss. För att hålla värmen börjar jag cyklar runt runt på Gimo busscentral. Med knäna upp i styret. Jag försökte tänka BMX. Ringde upp min bror som skrattade gott. Jag ringde upp Henrich som knappt fick luft. Jag skrattade så jag tjöt. När väl bussen kom så var det en hygglig busschaufför som lät mig ta med cykeln gratis. När jag satt mig i värmen på bussen ringde jag till mamma och pappa. Dom skrattade så tårarna sprutade. Mamma sa: Dei ar inte månge som skulle köpe cykeln Ida, men diu ar ju så godhjerted!

Så, nu ska cykeln upp på annons på blocket igen. Fast denna gången lite dyrare, så det täcker min busskostnad. Det är lättare att sälja en cykel i stan än i Gimo. Så jag tror det finns en chans. Men åh vilken rolig historia att berätta vidare!