raukan

På senaste tiden har jag reagerat på biotrailers. På hur töntigt klichéartade de kan vara. Man vill nästan anordna en smärre demonstration utanför biografen för att marknadsföringen är så avskräckande. Jag blir inte lockad att se filmerna. Mitt senaste hatobjekt är Valkyriatrailern. För det första inger inte Tompan någon som helst trovärdighet eller övertygar cineasten i mig, för det andra så är trailern rent utsagt.. fjantig. Det kanske är Toms fel. För att han har lapp för ögat. Jag blir störd när jag ser den. Just därför borde jag kanske ge den en chans? Det kanske är en skitbra film jag går miste om? Men det är något i mig som tycker det låter så vansinnigt heroiskt pretto i repliker som "We have to kill Hitler." Nej. Jag är hemskt ledsen. Det får bli någon annan film.

Nu har jag hoppat in och petat lite i estetettornas produktion som spelas på fredag. Jävlariminlåda vad fina dom är! Jag hoppas jag får jobba kvar i alla fall ett år till så jag kan få ha denna supersöta klass vid fler tillfällen. För det verkar som att två dagar teater med mig har gett blodad tand, nu frågar flera av dom efter de valbara kurserna till hösten... Det är inget fel på engagemanget inte!

Tiden har fuskat, tagit en genväg och dragit ifrån mig. Va? Ska jag till Göteborg redan på tisdag?! Skräckblandad förtjusning, ska jag hinna med det här livet? Mitt liv är som en berg och dalbana, och låt det vara så! Höga berg och djupa dalar. Jag känner i alla fall att jag lever, något att hurra för. Jag är så trött, så trött, och så stressad, så stressad. Igår höll jag på att gå i taket och fick sätta mig ner på golvet och bara andas. Ville göra hela listan i ett och samma andetag.  Jag tog ett bra beslut och såg på tv hela kvällen i Jonas soffa. En kväll att andas på.